måndag 31 maj 2010

Sommarpappa

Pappa bodde på Häldeholms egendom. Nästan gratis mot att han skötte om kraftstationen och höll koll på vattenståndet i dammen. Varje morgon och varje kväll stegade han i väg. Först ner till stationen. En gammal kraftstation belägen just vid Vätternstranden. Jag älskade att bada men strandkanten vid stationen var stenig och vattnet slog så häftigt mot de stora bumlingarna. Det var något med ljuset, det var alltid ljust, och så ljudet av vatten och surret från kraftverket. Därinne stod gamla turbiner, reglage satt på väggarna. Bara min pappa kunde sköta dem. Ingen annan visste hur det fungerade.

Vägen tillbaka gick mellan de öppna fälten. På sommaren susade de ljumma brisarna genom säden, en bit bort låg det stora Vätternvattnet. Ett litet hus låg inbäddat i grönskan en bit upp. Det var ett sånt där hus som man ser på film, i vackra kokböcker med rustik mat eller i konstverk. Jag minns det inte så tydligt. Men jag minns färgerna. Hur de lyste, precis som bilder lyser och sprakar av levande färger på en diabildsprojektor. Sen kom ekdungarna, allén, och så pappas röda hus.

På kvällarna drack vi varm choklad och åt knäckebröd med smör och ost. När vi ätit klart höll pappa teknikföreläsning för oss. Jag vet inte om det var han eller vi som var mest road. Han ville att vi skulle bli orädda inför teknik. Vi fick alltid skruva i hans tennkulemotorer han hade som prydnad i sitt arbetsrum. Han hade till och med en grön- och silverfärgad i vardagsrummet. Det är en sån motor som man hade i de gamla små motorbåtarna. På Renoirs och Monets tid.

Pappa har alltid varit sommar. Frodig grönska, flädersaft, vinbärssaft, hallonsylt. Pappa saftade och syltade allt som växte. Ville konservera det ljuva, sköna. När han bjudit på sylt och skulle ta ur skeden för att lägga i disken råkade det alltid komma med en stor portion av det söta som han var tvungen att äta upp. "Men oj då", sa han alltid då.

Ibland pep det i hans personsökare. Vi åkte inte till sommarland, vi åkte till något kraftverk som fått problem. Där fick vi roa oss bäst vi kunde. Hade vi tur fanns det ett par walkie-talkies att leka med i skogen. Många år senare brukade jag och Lena efter långa telefonsamtal flippa ur och börja leka kom-radio i luren. Vi kiknade av skratt efter att ha försökt lista ut vad den andra sa på bred skånska eller på ryska med hemmagjort radiobrus som störde.

Pappa hade alltid med sig spritköket. Först serverades Bongs köttsoppa med knäckebröd med smör och ost. Sen var det blåbärssoppa till efterrätt. Det var den stående skogsmiddagen som pappa kallade det.

Ibland försvann pappa in i något turbinrör eller bakom en stor maskin. Var det tillräcklig läskigt kom tårarna. Hade man tur fanns någon snäll tant i närheten. Det var ju alltid deras gubbar som ringt efter pappa. Jag kommer ihåg en tant som gav mig saft och bullar när pappa krupit in i ett rör för att laga någon läcka. De tycktes läcka hela tiden och överallt de där rören. Vattnet sprutade upp ur de små hålen som fontäner mitt i växtligheten.

Pappa tyckte inte om att göra sånt som andra gjorde. Han såg ner på de som firade husvagnssemester. Att titta på TV och äta chips var också helt förkastligt. Pappa skaffade dock en TV när jag hade börjat skolan och tvingade oss att titta på ett debattprogram med Robert Aschberg. TV-bilden var svartvit.

Sommaren led alltid mot sitt slut när det var som bäst, som varmast, som ledigast. Livet var så intensivt, så starkt. Alla intryck var så klara, alla känslor så rena. Allting doftade så starkt. Att skiljas från Lotta var så hårt. Att återförenas var en sån lycka...

4 kommentarer:

  1. Oj, Lisa! Ett kapitel till ur din levnadshistoria! Det är så jätteintressant och roligt att få ta del av dina barndomsminnen. När jag läser om dina sommarupplevelser känner jag med alla sinnen. Än en gång TACK! Ser fram emot nästa kapitel.
    Kram fr Berit

    SvaraRadera
  2. Lisa, jag vet inte vad jag ska skriva, blir alldeles tårögd och svävar iväg.
    Jag vill läsa mer, läsa mer och vara med om allt en gång till, för det är jag när jag läser vad du skriver. Vet precis hur det luktade, kändes.
    Skriv mer. Skriv en hel bok. Jag och många fler vill läsa den.

    SvaraRadera
  3. Det här är det finaste någon har skrivit någon gång till mej, en hyllning..!
    Jag vill läsa mer, ta mej dit igen!
    Allt du beskriver, det är precis så som det var.
    Jag blir glad, sorgsen och vemodig på samma gång.
    Det är helt surrealistiskt att få läsa om det som man glömt och gömt, på gott och ont.

    SvaraRadera
  4. Du är duktig iakttagare. -Vad roligt det var att läsa. Jag vill också att du ska skriva mer. Du passar till att skriva.
    Kram Annika

    SvaraRadera