En bild av döden

Jag gjorde en gång en bild när jag gick fotolinjen på gymnasiet. Jag och en vän hade varit i Prag. Hotellet var en gammal flodbåt. Fönstren såg ut som de på tåg. Runda i kanterna, solkiga och med damm mellan de dubbla glasen. Jag var arton år. Jag hoppade mellan sängen och hallen för att undvika den blåa heltäckningsmattan på golvet. Vi öppnade fönstret och såg ut över Moldau och Gamla staden. En flock med änder simmade alldeles nära båten. Jag sökte efter motiv som sa något mer. Som hade flera bottnar. Vi stängde fönstret. En plastflaska med vatten stod på bordet. Jag tog upp kameran och knäppte en bild. Det var längesen, man kunde inte se hur det blev förrän en vecka senare i fotolabbet.

Vi skulle fota döden. Jag visste inget om döden. Jag hade ingen relation till döden. Jag tyckte det var pretentiöst, uttjatat. Jag ville något mer. Min svartvita bild som dominerades av ett mörkt hotellrum där man kan urskilja något som liknar ett tågfönster fick bli min döden-bild. Utanför fönstret kan man som i en dröm ana en gammal stenvalvsbro över en flod, siluetter av höga hus och i förgrunden en mjukt målad flaska med vatten.

Min lärare verkade imponerad. I alla fall tagen, förvånad. Som att jag slängt något i ansiktet på honom. Det kändes som att jag borde varit äldre än arton för att säga att ”detta är min bild av döden, livet är som en resa man ser ut på från sitt tågfönster”. Jag hittade bara på. Jag tyckte det lät bra.

Jag har mött döden i detta livet. Och känslan som den lämnade i mig får mig att återvända till bilden. Det är känslan av att se på allt på avstånd. Att sitta i den dova stillheten, och därute lyser solen. Jag är mittemellan. Mitt emellan det mörka därinne och det ljusa där ute. Jag vet inte vilket som är vilket. Men inget av det skrämmer mig. Men jag undrar. Om jag kommer att leva med denna känsla resten av livet? Vad är min uppgift på jorden och varför skulle hon dö? Varför fick jag ha henne så nära i 28 år och nu finns hon inte alls? Var är hon och får vi ses igen?

Det är någon som sätter på ljudet på en av Siris barnböcker fast att ingen är där. Det var någon som fick min dator att spela en låt som jag aldrig hört förut. ”Don’t you worry ’bout a thing” sjöng en okänd röst plötsligt. Det är någon som fladdrar förbi i ögonvrån utanför dörren. Som att någon vill komma in men inte vill störa. Du kanske finns kvar någonstans. Du kanske ser mig nu.

Jag tänker på när vi åkte tåg. Ut i Europa. Till varandra. Hem igen. Kors och tvärs i landet. Jag saknar dig så mycket.