Semesterminnen

Skogarna i Bohuslän. Mörka hemligheter, öde marker. Människor som kom från kusten och gömde sig i skogarna. Människor som kom från inlandet, på flykt från något, sökte sin tillflykt i det oregelbundna, oroliga landskapet. Som om hav och land aldrig riktigt kunnat komma överens. Inte som i södra Skåne, där havet rullar in mot land och smeker varenda litet sandkorn, omgärdar det med sin livsbejakande sälta, och renar allt som det rör vid.

I Bohuslän är det hårt mot hårt. Och ibland en liten strand. Dit några maneter letat sig fram. Inte som i Skåne, där det bara är att dyka i, och låta sig svepas med av vågorna från Någon Annanstans. Där havsbotten är mjuk och fylld av tång. Där man kan springa miltals på stranden. Utan att bli trött. Utan att det tar slut.

Jo, det kanske tar slut. Där Blekinge börjar. Det märkliga lilla landet med den gamla sjöfarten. Där, på campingen i Sölvesborg mötte jag Lena. Hon svävade över havet, ville visa mig hur vackert det var, den där sommarmorgonen innan någon annan hade vaknat. Hon ville tala om att hon alltid älskat att komma just dit. Så vackert det var. Så stilla och lugnt trots alla sjöfåglar som skränade ute i det långgrunda vattnet.

Ensam vid havet

Om jag skulle bli ensam. Då skulle jag fly till New Orleans. Jag skulle åka med tåget över den stora sjön, det starka ljuset skulle möta mig som en gammal vän.
Där skulle jag vara fri att tänka. På hur det gick till. På hur vi levde tillsammans, på hur jag längtade efter dig. På hur vi inte kunde vara samspelta, harmoniska.
Jag skulle känna mig ensam där vid havet, med alla människor som gick förbi, hand i hand. Men fri, det skulle jag vara. Med ett stort, sorgligt ljus som lyste på hela mig.

Faran som lurar

När allt är fint, flytande, helt. då lurar faran. Den är som farligast då. Den är som ishalkan på asfalten utanför dagis. Man går där med sina skatter, lättad att hon haft en bra dag, och så halkar man till. Ryser i hela kroppen. Faran låg på vakt. Ville inte att jag skulle tro att den lugnat sig.

Men faran hör ihop med allt det vackra. Med solen som lyser genom kala trädkroppar en kall vinterdag, med fågelkvitter i en hög gran utanför mitt fönster. För faran hör till livet. Skulle bara önska att jag kunde acceptera. Att inte alltid ha kontroll. Ingen kan veta hur länge livet finns kvar. Hur länge de man håller kär får stanna. Det är det som är det svåra, det smärtsamma, och det vackra. Att bara leva och finnas. Utan att veta.