Tåget åker sakta fram genom det sönderbrända landskapet.
Förbi sömniga småhålor, diken med gamla oljetunnor,
dammiga grusvägar där stora och rostiga amerikanska bilar glider förbi.
Anar ett stort öppet hav någonstans långt borta, gryningsljuset som väckte mig
verkade komma från havet.
Det var så blått.
Än så länge bara torrt.
Tåget stannar där träskmarkerna börjar.
Någon har hoppat framför.
Nu letar man efter resterna längs rälsen.
Någon ville inte leva längre,
någon kanske sökte efter något som inte kunde hittas,
eller längtade en längtan som inte kunde tillfredsställas.
Kanske, om benen burit en bit till, hade havet skymtat.
Det stora öppna som läker allting,
som gör att en drömmare känner sig levande.
Att hoppa ifrån den höga järnvägsbron hade varit en mycket bättre död.
Omslutas och slukas att det svala, blåa.
Nu fick själen flyga över heta dammiga vägar
och bubblande sumpmarker.
På bron, den som svävar ovanför ytan
vid Lake Pontchartrain
strömmar ljuset från alla håll.
Mot The crescent city, New Orleans,
The big easy.
