torsdag 20 maj 2010

Saknad


För ett år sen vid den här tiden på året så var du som sjukast. Vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag förstår att du verkligen är borta. Jag väntar fortfarande på att du ska ringa och att vi ska toka oss tillsammans, skulle vilja dra ut en byrålåda full med minnen av dig så att du blev levande igen. Jag känner mig halv utan dig, Lena. Ett helt liv ska jag leva utan dig. Du var så ung, bara 35 år. Läkarna sa att ditt vuxna liv just hade börjat... och så tog det slut.

För ett år sedan skickade Lena ett sms till mig. Det var inte ofta hon orkade göra det. Jag skickade massor till henne hela tiden för att hon skulle veta att jag var med henne och för att hon skulle hålla hoppet uppe. Hon skrev i sitt meddelande att hon ger upp, att hon inte orkar kämpa mer, att hon släpper kontrollen. Träden i Vadstena där vi bodde då hade just börjat blomma, det var så vackert ute. Men jag gick in i en bubbla, det var för hemskt för att förstå.

Följande tid var som att befinna sig mellan två världar. Jag önskade att hon skulle få dö. Och jag hade panik för att jag kanske skulle komma att förlora henne. Min syster har alltid varit stark och frisk. Hon har klarat så mycket, kämpat så hårt. Det var väl klart att hon skulle klara att bli frisk från cancern?

Det fanns inga metastaser kvar sa du, det hade läkarna sagt. Men jag tror du visste något annat. Du skulle bli frisk men du gick inte upp i vikt. Du vägde bara 44 kilo. Du borde vägt minst 30 kilo mer. Så ringde pappa den där morgonen när jag hade packat för att åka med Siri till mamma. Gustav skulle stanna kvar och jobba. Ambulansen hade hämtat dig, du var döende. Vi åkte direkt till Varberg där du valt att vara den sista tiden. Du ville prata med mig i telefon när vi satt i bilen. Jag vädjade till dig att du skulle hålla ut tills jag var där. Jag hade haft en föraning om jag skulle sitta vid din sida och hålla din hand när du skulle dö. "Jag överger dig aldrig" sa jag till varje dag när du var sjuk.

Du levde fem veckor till. Läkarna förstod inte att du orkade. Du var väldigt stark. Till din nackdel för du led så. Det är hemskt att se någon man älskar försvinna mer för varje dag. Alla kom dit. Du hade så många vänner. Så många som alltid förundrats över dig, beundrat dig. Det var sommar och varmt. Hela familjen var samlad för första gången på väldigt länge. Mina kusiner bodde i pappas hus. Mamma bode i pappas hus. Det var en tröst mitt i allt. Att alla fanns där då. Fastrar och mostrar och kusiner och vänner.

Jag höll inte din hand när du dog. Jag stannade tre veckor med Siri. Gustav åkte efter några dagar och kom sen och hämtade oss igen. De sa att det kunde ta lång tid, Att du ändå inte var särskilt vaken. Drogad. Du yrade. Du sa så konstiga saker. Men du var vaken när jag sa att jag måste åka. "A woman's gotta do what a woman's gotta do", sa du till mig. Vi satt mittemot varandra i sjukhussängen. Du var så fin, ville alltid klä dig fin fast du var så svag. Ditt hår och din hud lyste. Din kind var så len. Lena Lena.

Sen åkte jag. Jag fortsatte på min väg i den här världen och du skulle vidare på din. Till lilla Ellen sa du att "mamma ska dö, taxin väntar och jag har packat väskorna, jag ska snart åka till himlen, men Lisa är kvar här".

Jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka. Att du ska stå där och säga att " det trodde du, va? Så lätt blir du inte va med mig!". Men det kommer aldrig att bli så.

Jag rensar ogräs i min trädgård. Det verkar vara väldigt levnadskraftigt. Jag drar upp de oskyldiga maskrosorna med rötterna. Sårbara, långa, nätta rötter möter dagsljuset. De är inte längre skyddade av jordens mörka mylla.

8 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Kusin therese här, du skriver så vackert, vilken talang du har. Jag har aldrig varit intresserad av att läsa någons blogg förut, denna gång kunde jag inte sluta. Jag kände inte lena så bra trotts att hon var min kusin vilket är jätte tråkigt. Jag känner mig närmare henne när jag läser din text. Jag saknar Lena jätte mycket så konstigt att man kan sakna någon trotts att man knappt kände henne men det är väl för att hon är mitt kött och blod. Jag tycker om dig jätte mycket men jag känner inte att jag känner dig utan bara utsidan... känner inte att jag kommer åt ditt inersta riktigt. vilket jag önskar att jag kunde göra, som när vi var små och jag var och hälsade på. Roligt att höra att ni hade en bra resa upp. och att ni kom hem välbehållna.
    kram til dig kusin

    SvaraRadera
  3. Therése Andersson21 maj 2010 10:16

    Åå, vad vackert du skriver Lisa! Du kan verkligen konsten att uttrycka dig på det där sättet som en riktigt duktig författare gör när hon trollbinder läsarna.
    Jag tror att Lena ler åt dig däruppifrån och känner en stor stolthet över sin lillasyster.
    Stor Kram Therése

    SvaraRadera
  4. Det var verkligen rörande Lisa, du klär något så stort och ofattbart i ord.
    <3

    SvaraRadera
  5. Det var fint skrivet Lisa! Jag kommer aldrig att glömma den tid vi fick tillsammans med Lena och er andra innan hon dog. Det var värdefulla dagar mitt i allt elände och all smärta! Vad fint Lena beskrev döden för Ellen!
    Många varma kramar från kusin Anna

    SvaraRadera
  6. Lisa
    Så fint du skriver om din syster <3
    Tack att du delar med dej!
    Livet kan vara så vackert, och så svårt, på samma gång
    kram
    AnnaSara

    SvaraRadera
  7. Vilka fina starka ord. Tårarna strömmar ner för kinderna när jag tänker på de som lämnat oss. Fortsätt skriva Lisa, du är jättebra! Om du vill får du gärna maila dikten du läste på bröllopet till mig. Den var så fin! Kramar från kusin Rebecka

    SvaraRadera
  8. Hej Lisa! Tack för att du delar med dig av dina upplevelser och tankar! Förstår verkligen hur mycket du saknar din storasyster Lena. Jag hann inte träffa henne så många gånger. Men vi fick ändå mötas några gånger och via telefon och sms hade vi viss kontakt under de senaste två åren. Lena var så hoppfull och levnadsglad. Hon hade önskemål och planer inför framtiden in i det sista. Jag är en av dem som tycker att Lena fick sitt uppbrott alldeles för tidigt. Hon hade så mycket mer att uträtta i livet. Men vad kan vi göra, annat än att fortsätta där Lena slutade. Vi kan uppmuntra varandra, göra vårt bästa av de dagar som står oss till buds och finnas till för dem som mest behöver oss. Kanske det är det största i livet!? Du är värdefull Lisa! KRAM fr Berit.

    SvaraRadera