Nu

Det är annorlunda nu. När vi dansar tillsammans. Hon är med dig hela tiden, sa han. Du håller din hand över mig. Gör broar över vatten, över avgrunder. Sveper in det bitterkalla i varmt ljus. Spelar en låt för mig hela tiden i mitt huvud. Med olika teman för varje stund. Du målar tavlor jag kan titta på när huvudet är tomt och grått.

Något har lossnat. Den stora tunga biten, den jag försökte hålla fast dig i. Likt ett klot i universum som löses upp helt plötsligt är den borta nu. Som dina svulster försvann när du gick iväg, så har också nu den stora tunga biten försvunnit för mig.

Nu kan jag följa med dig, vi kan hålla i varandras händer. Ingenting bromsar mig. Du kan ha på dig din långa klänning och jag tar min kjol med svall längs benen. Med solen i ryggen och gräset upp till knäna springer vi över glittrande sommarängar.

Återseendet

Jag ser dig igen. Jag stryker dig över håret.
Så som jag längtat efter att göra. Under alla år då du varit borta.

Du ser på mig med dina rådjursögon. Nu är du tillbaka.
Mycket vatten har runnit. Under broarna i mitt liv.
Jag försöker minnas, var jag var när du försvann.
Ja visst ja, jag tänkte. Att du bara skulle vara borta en stund.
Som om din kropp skulle dö, och efter en kort tid, födas på nytt.
Att din nya inkarnation skulle finnas här, mitt ibland oss.

Du behövdes i andra dimensioner. Så sa du.
Jag kan inte föreställa mig var du är nu.
Vem du pratar med. Vad du säger. Om du minns mig.
Finns det vi hade kvar? Eller är jag det enda vittnet i världen till allt
som sades, allt som utspelade sig mellan våra fyra ögon?

Blod och mord mitt på blanka isen

Jag stannade. Det var varmt där solen lyste. Jag blundade och andades. Framför mina ögon ett oregelbundet mönster som badade i eldigt ljus. I mina öron hörde jag havets sus. Men jag var mitt ute i skogen.

Bakom mig låg två rådjur på åns is. Helt stilla. Jag trodde de var döda, att de fastnat med benen i ett hål genom isen. De kanske kände det iskalla vattnet, hur det sipprade runt och högg med sin kyla så att det kändes ändå in i märgen. Plötsligt vände den ena huvudet mot mig. Tittade rakt på mig.

Jag tänkte att de försökte gömma sig, att de trodde de var osynliga. Jag låtsades som att jag aldrig sett dem, jag gick därifrån. Jag undrar om de fryser. Ligger de kvar på isen?

En ny dag. Jag går ut, till samma ställe vid ån. Jag undrar om jag kommer att få se samma rådjur titta på mig med sina stora mörka ögon, som ett fönster in till en annan värld. En skogsvärld där skogens lag råder. Att äta eller ätas.

Det ligger inga rådjur på isen. Vad skönt, de har klarat sig. De kanske bara vilade sig en stund när jag såg dem igår? Sen ser jag de små frusna bloddropparna som levrat sig i den kalla snön. Jag följer spåren en bit bort. Människofötter har gått upp på banken och sen ut på isen.

Nu ser jag blodfläckarna därute. Pölar med blod och så spår efter klövarna som skrapat upp märken i isen när skyttarna fällt djuret. Och alla högar med spillning. Hur länge hade djuren varit där ute på isen? Svultna, sjuka, eller vad hade hänt med dem? Väntade de på att ett rovdjur skulle komma och ta dem, äta på dem medan de såg på? Kanske blev de själva mätta av tanken på att någon annan skulle mättas av deras kött och blod.

Men jägaren hann före rovdjuret. De blev räddade av varsitt skott. Pang, pang och blodet sprutar, livet är slut. Sen drogs de bort från isen och lades upp på en liten lastbil till en slaktstuga där flera män och kvinnor ska dela på köttet. Nu är de utsvultna, försvarslösa rådjuren inget mer för dem än längtan efter rådjurssadel till söndagsmiddagen.

Dig äger ingen

Jag har en vän. Som är stor ute i världen. Lite känd faktiskt. Vännen har mycket att göra, är upptagen. Vännen hade inte mycket tid och ork för kontakt, så många vill ha en bit av vännen, veta mer om vännen, vara vännens vän.

Det har varit min vän länge, länge. Vi blev vuxna tillsammans. Gjorde allting ihop. Åt, gick till skolan, handlade, lagade mat, reste, partajade, bråkade. När vi inte sågs pratade vi i telefon. I flera timmar. Jag visste allting om vännen och vännen om mig.

Jag tänkte att jag inte behövde vännen, nu när vännen var så upptagen och aldrig hade tid. Jag gjorde mig hård och likgiltig när jag tänkte på vännen. Men jag drömde och vaknade. Grät som ett barn, för att vännen gled iväg. Kunde en gammal vän skapa ett sånt hål? Jag har ju fullt upp i mitt liv. Jag behöver väl inte vännen egentligen?

Sen tänkte jag på. Alla gånger vi varit tillsammans. På hur det format mig. Hur vi alltid brukar gå bredvid varandra när vi ses. Vännen strosar som en konstnär, pratar snabbt och har kvicka tankar. Men inte på morgonen, då blir vännen arg om man väcker vännen och grejar med vännens hår. Varje gång jag tänker på vännen blir jag inspirerad. Att gå min egen väg. Ingen äger vännen. Ingen äger mig. Mig äger ingen, skriver Åsa Linderborg. Den boken läste vi på altanen. Vi var tre som ville veta vad som skulle hända. Tre olika bokmärken i boken.

Du är som ingen annan, min vän. Du går omkring i långa gamla skjortor och strumpbyxor, har väskor fulla med grejer. Som du kan ta med till nästa plats. Du sover mycket, ibland för mycket. Och jag saknar dig. Du är som vatten i öknen.

Gamla Bibbi finns inte mer

Jag vänder mig om
nej just det,
du är död

Jo, jag ville prata med dig
nu när farmor har dött

Den sista av de gamla
den sista av sin tid
nu är hon borta

Med sig till andra sidan
tar hon alla hemligheter
Men de sitter kvar
i mig, och i dig

Vår kära farmor
du gick omkring i din stora lägenhet
på danska vägen 3
i Varberg

Du tog dina promenader varje dag
en efter en dog vännerna
till slut fick du gå ensam ut

En dag gick du inte ens ut
du satt inne och fantiserade
Om lövträden, om den gröna gräsmattan,
om bären i din kolonilott

Farmor, du är våren
farmor, jag trodde inte jag skulle gråta
men nu är jag ledsen
Jag ska tänka på dig
i ensamhet

Kattorm

Jag tittar på kort av dig. Du är så levande. Sen kommer ett brev från din lilla. Hjärtat gör ett skutt för du har ritat en bild på hennes kuvert. Tror jag. Men det är inte din teckning, det är din vän som ritat. Det skulle kunnat vara du.

Jag ser på kort av dig. Du talar till mig. Jag frågar vad jag ska göra. Du måste bli fri säger du. Fri och vara i trädgården, i ljuset. Ja, jag måste bli fri. Inte du och ingen annan heller ska hålla mig fast, hålla mig kvar.

Ändå vaknar jag ibland, jag svävar ovan marken i en overklighet, i ett vakuum. Rastlösheten hugger mig i ryggen, hindrar mina tankar att vandra fria, att hitta ro.

Jag svävar ovan marken, som en ballong, du brukade hålla i snöret, kunde få ner mig på marken. Nu får jag sväva där uppe tills jag faller med alla inre organ platt mot marken.

Men jag är en katt. Landar vackert, slickar såren i ett mörkt hörn, kikar ut ur mitt gömställe med huvudet böjt. Jag stannar upp och andas. Sen sträcker jag på mig. Ömsar skinn som en orm. Går vidare.

Vardagens dilemma

Tröttheten känns i lederna, i det slitna inuti. Slitsamt att jobba, säga hej då varje morgon. Lämna till någon annan som inte är jag, till någon som inte med blodsband är förenad med henne. Hon skriker, klamrar sig fast, vill inte släppa. Det gör ont men jag måste gå. Hej då min lilla älskling, vi ses ikväll.

Nu bara trött, ledsen, de sönderhackade dagarna gör sig påminda i mitt humör, i mina känslor. Jag vill bara vara med dig. Hålla dig nära när du ska somna, sitta bredvid dig när du ska äta. Läsa för dig, berätta om vad du ser när du är ute. Trösta dig när du är ledsen, vägleda dig när du är vilsen. Jag vill vara med dig hela tiden.

Så, vem är man om man inte gör som alla andra och jobbar jämt, sliter för att få dagarna att fungera, skyndar för att hinna njuta de små stunder man har tillsammans med dem man håller kär? Vem är man om man säger nej, jag vill inte?

Jag ska jobba och tjäna pengar, vara borta från min lilla, betala för att någon ska ta hand om henne, komma hem och vara blank i huvudet, för trött för att leka. Sen gå omkring som en zombie en hel helg, och lagom till söndagen vara utvilad för att börja en ny vecka.

Tur att jag inte har det så här, att jag tycker om mitt jobb och kan bestämma själv hur mycket jag vill vara borta. För det mesta i alla fall.