Jag vänder mig om
nej just det,
du är död
Jo, jag ville prata med dig
nu när farmor har dött
Den sista av de gamla
den sista av sin tid
nu är hon borta
Med sig till andra sidan
tar hon alla hemligheter
Men de sitter kvar
i mig, och i dig
Vår kära farmor
du gick omkring i din stora lägenhet
på danska vägen 3
i Varberg
Du tog dina promenader varje dag
en efter en dog vännerna
till slut fick du gå ensam ut
En dag gick du inte ens ut
du satt inne och fantiserade
Om lövträden, om den gröna gräsmattan,
om bären i din kolonilott
Farmor, du är våren
farmor, jag trodde inte jag skulle gråta
men nu är jag ledsen
Jag ska tänka på dig
i ensamhet
Hej Lisa! Så vackert och inlevelsefullt du skriver. När jag läser det du pratar om med din farmor, så kan jag se både henne och dig, just i den miljön du beskriver. Visst är det märkligt när en epok avslutas och liksom glider in i en annan, nästan omärkbart. Men när du skriver, så synliggör du. TACK och STOR KRAM!
SvaraRadera