Blod och mord mitt på blanka isen

Jag stannade. Det var varmt där solen lyste. Jag blundade och andades. Framför mina ögon ett oregelbundet mönster som badade i eldigt ljus. I mina öron hörde jag havets sus. Men jag var mitt ute i skogen.

Bakom mig låg två rådjur på åns is. Helt stilla. Jag trodde de var döda, att de fastnat med benen i ett hål genom isen. De kanske kände det iskalla vattnet, hur det sipprade runt och högg med sin kyla så att det kändes ändå in i märgen. Plötsligt vände den ena huvudet mot mig. Tittade rakt på mig.

Jag tänkte att de försökte gömma sig, att de trodde de var osynliga. Jag låtsades som att jag aldrig sett dem, jag gick därifrån. Jag undrar om de fryser. Ligger de kvar på isen?

En ny dag. Jag går ut, till samma ställe vid ån. Jag undrar om jag kommer att få se samma rådjur titta på mig med sina stora mörka ögon, som ett fönster in till en annan värld. En skogsvärld där skogens lag råder. Att äta eller ätas.

Det ligger inga rådjur på isen. Vad skönt, de har klarat sig. De kanske bara vilade sig en stund när jag såg dem igår? Sen ser jag de små frusna bloddropparna som levrat sig i den kalla snön. Jag följer spåren en bit bort. Människofötter har gått upp på banken och sen ut på isen.

Nu ser jag blodfläckarna därute. Pölar med blod och så spår efter klövarna som skrapat upp märken i isen när skyttarna fällt djuret. Och alla högar med spillning. Hur länge hade djuren varit där ute på isen? Svultna, sjuka, eller vad hade hänt med dem? Väntade de på att ett rovdjur skulle komma och ta dem, äta på dem medan de såg på? Kanske blev de själva mätta av tanken på att någon annan skulle mättas av deras kött och blod.

Men jägaren hann före rovdjuret. De blev räddade av varsitt skott. Pang, pang och blodet sprutar, livet är slut. Sen drogs de bort från isen och lades upp på en liten lastbil till en slaktstuga där flera män och kvinnor ska dela på köttet. Nu är de utsvultna, försvarslösa rådjuren inget mer för dem än längtan efter rådjurssadel till söndagsmiddagen.