Jag ser dig igen. Jag stryker dig över håret.
Så som jag längtat efter att göra. Under alla år då du varit borta.
Du ser på mig med dina rådjursögon. Nu är du tillbaka.
Mycket vatten har runnit. Under broarna i mitt liv.
Jag försöker minnas, var jag var när du försvann.
Ja visst ja, jag tänkte. Att du bara skulle vara borta en stund.
Som om din kropp skulle dö, och efter en kort tid, födas på nytt.
Att din nya inkarnation skulle finnas här, mitt ibland oss.
Du behövdes i andra dimensioner. Så sa du.
Jag kan inte föreställa mig var du är nu.
Vem du pratar med. Vad du säger. Om du minns mig.
Finns det vi hade kvar? Eller är jag det enda vittnet i världen till allt
som sades, allt som utspelade sig mellan våra fyra ögon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar