Sköna maj, välkommen!

De stora ekarnas siluetter är nakna mot den krispiga, ljusblå vårhimlen. Det är kväll, men ändå ljust. Våren har segrat över vintern ännu en gång, fast det kändes så omöjligt för en kort tid sedan.

Vid ån har människorna samlats. För första gången på länge står de utomhus tillsammans. Utan att frysa. Snart tänds elden, medan solen håller på att gå ner. Den målar ett mjukt ljus i människornas ansikten. Deras ögon är levande. De andas in den friska, milda luften. Som om de inte riktigt kunnat andas på flera månader.

I deras inre ett vemod när ljuset börjar sticka i den kompakta matta som mörkret skapat, de måste våga, låta det nya få fäste. Måste våga låta det som smärtar komma upp till ytan, för att sedan försvinna.