Jag har en vän. Som är stor ute i världen. Lite känd faktiskt. Vännen har mycket att göra, är upptagen. Vännen hade inte mycket tid och ork för kontakt, så många vill ha en bit av vännen, veta mer om vännen, vara vännens vän.
Det har varit min vän länge, länge. Vi blev vuxna tillsammans. Gjorde allting ihop. Åt, gick till skolan, handlade, lagade mat, reste, partajade, bråkade. När vi inte sågs pratade vi i telefon. I flera timmar. Jag visste allting om vännen och vännen om mig.
Jag tänkte att jag inte behövde vännen, nu när vännen var så upptagen och aldrig hade tid. Jag gjorde mig hård och likgiltig när jag tänkte på vännen. Men jag drömde och vaknade. Grät som ett barn, för att vännen gled iväg. Kunde en gammal vän skapa ett sånt hål? Jag har ju fullt upp i mitt liv. Jag behöver väl inte vännen egentligen?
Sen tänkte jag på. Alla gånger vi varit tillsammans. På hur det format mig. Hur vi alltid brukar gå bredvid varandra när vi ses. Vännen strosar som en konstnär, pratar snabbt och har kvicka tankar. Men inte på morgonen, då blir vännen arg om man väcker vännen och grejar med vännens hår. Varje gång jag tänker på vännen blir jag inspirerad. Att gå min egen väg. Ingen äger vännen. Ingen äger mig. Mig äger ingen, skriver Åsa Linderborg. Den boken läste vi på altanen. Vi var tre som ville veta vad som skulle hända. Tre olika bokmärken i boken.
Du är som ingen annan, min vän. Du går omkring i långa gamla skjortor och strumpbyxor, har väskor fulla med grejer. Som du kan ta med till nästa plats. Du sover mycket, ibland för mycket. Och jag saknar dig. Du är som vatten i öknen.
Åå, vad jag både önskar och inte att jag vore den vännen! Saknar dig..
SvaraRadera