Tröttheten känns i lederna, i det slitna inuti. Slitsamt att jobba, säga hej då varje morgon. Lämna till någon annan som inte är jag, till någon som inte med blodsband är förenad med henne. Hon skriker, klamrar sig fast, vill inte släppa. Det gör ont men jag måste gå. Hej då min lilla älskling, vi ses ikväll.
Nu bara trött, ledsen, de sönderhackade dagarna gör sig påminda i mitt humör, i mina känslor. Jag vill bara vara med dig. Hålla dig nära när du ska somna, sitta bredvid dig när du ska äta. Läsa för dig, berätta om vad du ser när du är ute. Trösta dig när du är ledsen, vägleda dig när du är vilsen. Jag vill vara med dig hela tiden.
Så, vem är man om man inte gör som alla andra och jobbar jämt, sliter för att få dagarna att fungera, skyndar för att hinna njuta de små stunder man har tillsammans med dem man håller kär? Vem är man om man säger nej, jag vill inte?
Jag ska jobba och tjäna pengar, vara borta från min lilla, betala för att någon ska ta hand om henne, komma hem och vara blank i huvudet, för trött för att leka. Sen gå omkring som en zombie en hel helg, och lagom till söndagen vara utvilad för att börja en ny vecka.
Tur att jag inte har det så här, att jag tycker om mitt jobb och kan bestämma själv hur mycket jag vill vara borta. För det mesta i alla fall.
Anonym 1 tycker att det är en form av kattorm även här i landningen i sista stycket.
SvaraRadera