lördag 11 januari 2020

I Elaines trädgård


Tiden är annorlunda nu, jag jagar efter stunder av närvaro och frid. I början av livet kunde jag sitta i en trädgård och önska att stunden aldrig skulle ta slut. Utanför det låga staketet fanns världen runtomkring. Den förstod jag mig inte på, jag förstod inte varför alla ville gömma sig, intala sig själva att lögner var sanna och varför de valde det fula framför det vackra. Jag förstod inte varför de inte ville vara fria. Som jag var i min trädgård.

 Där jag kunde vara när jag ville, dit ingen kom objuden. Jag kunde skriva och vara med mig själv, jag sögs upp av växterna och blev ett med grönskan och mina ord som jag skrev darrade i löven på träden. Jag lät solen lysa på oss, på mig och växterna och vi blev starka men aldrig gamla, erfarna men aldrig trötta eller slitna.

 Men trädgården var inte min, den var Elaines. Hon hade långt ljust hår och var ung och vacker. I hennes hus bodde livet och glädjen och jag var bara där på besök i hennes unga vuxendröm. Jag gick hem, men en del av mig blev kvar där. Jag är i löven, i jorden och i äppelträden. Jag är i vilstolen en solig dag i juni och jag är i de virvlade höstlöven som just fått det första lagret snö över sig. 

 Jag hade haft en egen trädgård, den första. Men den försvann och blev någon annans. Jag sörjde den men den glömde bort mig. Den orkade inte ta mig till sitt hjärta för den var så trött. Den hade sett så mycket. Den hade burit andras hopp, den hade blivit älskad, sedan hårt hållen och till sist sviken. Den önskade att få dö för det fanns ingen kvar som ville bli ett med den. Jag längtade efter att vara behövd av det gröna med rötter långt ner i djupet. Jag drömde om moln som öppnade sig på himlen och släppte fram solen. Ville falla i förälskelse med blommorna som kom fram på våren, ville vara ett med dem och med grässtråna som kittlade under fötterna. I min egen borg med väggar av oxbär och päronträdstak.

 Elaine har flyttat men jag bor kvar i hennes hus. På gatan mellan idrottsplatsen och Strandpromenaden. Där brisen från mitt vatten sveper in med friskt syre till varje andetag. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar