Från spillrorna till Josh Tillman

Vi byggde upp något stort tillsammans, vi samlade allt vi tyckte om i en kupol, i ett skal för att alltid ha det nära. Vi kände mening tillsammans och mening i det vi gjorde. Men sedan försvann han. Kupolen rasade, allt som funnits därinne skingrades för vinden. Jag tappade lusten till allting. Ville inte fortsätta, det fanns bara en tanke i mitt huvud, en enda sak som kändes ljus.

 Jag reste till USA, jag ville träffa Josh Tillman. Medan jag gick i spillrorna av kupolen var det bara hans röst jag hörde, hans sånger blev soundtracket till bilderna av mig själv när jag gick där och plockade upp skärvorna efter det som rasat. Orden och fraserna han sjöng var som det lim jag behövde för att hålla samman.

 Jag gick till baren där jag visste att han skulle spela, beställde något att dricka och satt själv vid ett bord och lyssnade på musiken. Jag kände mig ensam. Avskärmad från det jag längtade efter. Så nära det jag sökte, men det var inte mitt.

 Musiken tystnade, människorna runtomkring mig applåderade och lämnade sedan lokalen en efter en. Det var bara jag kvar. Lamporna som lyste på scenen släcktes och bartendern torkade bardisken och hängde upp rena glas. Musikerna gick iväg bakom scenen och det blev helt tyst och stilla. Ljuset utifrån gatan släpade sig in på golvet i den långsmala lokalen. En man gick upp bland instrumenten och började dra ur sladdar ur förstärkarna. En man med skägg och ljus skjorta med en gitarr i handen kom och talade lågt till honom. Han tittade åt mitt håll, frågade mannen med sladdarna något och satte sedan ner gitarren och klev av scenen.

 Han gick mot mig. Långsamma steg, kanske något tvekande. Han strök handen genom håret och höll blicken halvt sänkt. Jag tänkte att hans sätt att gå var som en manifestation av allt jag tänkte mig att han var, en man som skapar av det som finns inuti honom, en man som är ointresserad av allt annat än det som påverkar hans inre. 

 Han la ena handen på ryggen till den stol som stod ut mot gången. Ljuset utifrån föll på hans byxor. Han från en helt annan värld än den jag kom ifrån. Vad ska vi säga till varandra? Han sa ”Hi”. Jag svarade ”Hi”. Han kommer att be mig att gå, de vill stänga nu, tänkte jag. Men jag brydde mig inte om det. Jag ville vara kvar. Kvar här och titta på den här mannen med skägg, vit åtsittande skjorta och ljusa byxor som skulle kunnat komma från 1970-talet.

”So beautiful”, sa jag. ”The music?” frågade han och log lite. ”All of it”, sa jag. ”All of it”. Jag sa det igen och kände mig helt lugn. Han drog ut stolen och satte sig ner. Lutade ena armbågen mot bordet. Den andra bakåt mot stolsryggen. Satte upp fingret i en gest mot bartendern som nästan osynligt skakade på huvudet. Han suckade och hällde upp öl i ett glas och kom ut med det till Josh. 

”Where are you from?” Jag svarade Sverige. ”That’s far” sa han då. Sen var det tyst en stund och bartendern kastade en nyckelknippa till Josh och gick ut genom en dörr bakom disken. Han tittade på mig men sa ingenting. ”Jag måste få vara i musik”, sa jag sen. Jag grät. Han satt kvar. Nu går han snart, tänkte jag. Men jag sitter här. Den här stunden kommer jag att minnas för evigt, tänkte jag. 

”It’s ok to cry, you know. It’s ok”. Jag fortsatte att gråta. ”What’s your name?” Han lutade sig framåt mot mig. ”Lena”, sa jag. Han upprepade det flera gånger i olika tonfall, med olika längd på e:et. När han sa mitt namn sådär många gånger blev jag så medveten om mig själv. Jag slutade gråta. 

 En ljusblå Chevrolet Impala stannade utanför baren och hans bandkompisar knackade på dörren, sedan öppnade de den och ropade hans namn. Han reste sig, tog nycklarna och sträckte ut sin arm. ”Are you coming, Lena?” Jag gick ut med Josh genom dörren. Han låste den och öppnade sedan bildörren åt mig.