måndag 9 november 2020

Andas, jag är en sten

 

Jag sitter i lobbyn. Ser honom utanför glasdörrarna. Ljus kavaj med vit skjorta under och svarta byxor till det gråsprängda halvlockiga håret. Han har en kvinna i långklänning och handväska med sig. En man med rufsigt hår går några steg bakom dem. Jag tittar hastigt på min klänning. Drar ner fållen över låren. Ser på mina svarta skor. Lägger knäna åt det andra hållet. 


Om han bara visste. Varför jag egentligen är här. 


Lägger undan blocket. Jag kan vara någon annan, en bekant, en vän, en älskarinna.
Tar upp blocket igen. Utan det skulle jag inte ens få sitta här. Fuktar läpparna, stryker undan en hårslinga från pannan. Känner mig tom och kall inuti. Skulle behöva känna mig varm och lugn. 


Jag springer iväg! Nej, jag måste stanna. 


Han kommer in med sitt sällskap. Stannar upp en bit från receptionen. Jag sitter kvar. Jag är en sten. Andas jag fortfarande? Jag ser rummet. Alla människor med en agenda, ett mål. Sorlet som stiger uppåt. Det välvda taket med ornamentik i guld. Hur kan jag ens det ordet? Pilastrar, kolonner, tympanon. Måste komma ner på jorden, ner på golvet, till det verkliga. Han börjar se sig omkring.
Tittar åt mitt håll. 


Jag kanske borde. 


Studsar jag i fåtöljen? Sitt ner! Sluta darra. Andas. Jag vill gå.
Han kysser kvinnan på kinden, lägger en arm på mannen som var bakom dem. De två går mot hissen. Sen säger han nåt till mannen i receptionen. Vänder blicken mot mig. Stenen börjar spricka sönder, jag kliver ur den. Vickar omärkbart på axlarna. På tårna i skorna. Han kommer mot mig. Han ler ett Mona Lisa-leende. Jag reser mig och benen bär mig. Jag tar blocket i den ena handen och hans i den andra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar