lördag 29 maj 2010

Älskade syster

Jag minns en dag i huset. Du hade kommit över helgen. Du och Marina höll på att bygga nånting som vanligt. Något extraordinärt, fantastiskt. Det sprakade av kreativitet runt er. Saxar slängdes på golvet, lim sprutades över papper och pinnar, ni pratade fort med varandra, som på ett annat språk jag inte förstod. Jag försökte hänga med i svängarna, försökte hitta ett sätt att vara delaktig på. Du skulle ju snart åka igen, jag ville vara med!

Sen skulle ni ut. Fort gick det. Ni skulle testa eran nya grej. Kanske var det en drake "delux", jag minns inte. Jag bara antog att jag också fick följa med så jag hängde på, ut genom den hemliga gången i fläderblomshäcken och vidare till campingen. Det var höst så de stora gräsytorna låg öde. Ni sprang fort, vad var det ni skulle göra? Jag sprang efter men det gillade ni inte, ni försökte virra bort mig mellan de tomma uthyrningsstugorna. Visst gjorde det ont i ett lillasysterhjärta men jag förstod ändå, jag var van. Att vara den som följde efter, att inte ha tid att tänka ut saker själv för jag var så upptagen med att hålla koll på vad ni gjorde. Vad fick ni alla idéer ifrån? Om jag höll mig i närheten så kanske jag också skulle få en bra idé?

Hos pappa. I det röda huset med gullregnet utanför den lilla verandan. Vätterns vatten brusade några hundra meter därifrån. Hanna brukade vara hos oss på somrarna. Det var pappas särbos dotter. Vi gillade henne. Lena tyckte hon var som en storasyster. Hon hade ju ingen. Hanna hade en storebror så hon var nog glad för tre småsystrar. Ni lekte Laban. Hur kommer man på att sy små spöken av gamla lakan och bygga hus till dem av gamla glasskartonger? Och vilken pappa lät barnen sitta uppe och leka hela natten? Han fick bära upp mig till sängen efter att jag somnat vid köksbordet där vi satt med bordslampan starkt lysande på våra kreationer. Ja inte på mina då såklart, de var bara ofullbordade kopior av systrarnas. Men det kanske inte var min grej det där. För systrarna var det nog på ett annat sätt. Hanna blev världskänd designer med flera egna tapetkollektioner, Lena blev illustratör. Lotta du blev scenograf, det sprakar fortfarande om dig när du fått en idé som du börjar bygga och hamra och slamra på. Jag bara betraktade er. Försökte mig senare i livet på att måla men det blev bara stelt. Försökte mig på inredning men jag tappade stilen nånstans på vägen. Det är nog inte min grej sånt där, men jag önskar ibland att det vore det. Att jag kunde få hänge mig åt ett konstverk i flera veckor, försvinna in i ett musikstycke när jag spelar, eller...

Nåväl. Detta var tänkt som en hyllningstext till dig Lotta men jag svävade ut...

Jag skulle skriva om när du åkte till Australien och lämnade en vilsen tonårssyster hemma med en mamma som började bli tant. Hur jag drömde om dig varje natt innan du ringde eller innan ett brev från dig damp ner i brevlådan. Hur lycklig jag var när du ringde på dörren ett halvår senare. Du hade ingen nyckel för mamma hade bestämt att lägenheten i den gamla trävillan i stan med den gigantiska balkongen där man både kunde sova och spana var för stor. Jag var överlycklig för du ville dela rum med mig. Du hade väl inget val men ändå. Sen följde du med mig de första dagarna när jag skulle flytta till Lidköping för att börja på gymnasiet. Fast innan det lånade vi mammas bil och åkte ner till Tylösand. Vi försökte sova på stranden men det gick inte så bra, så vi fick sova i bilen. Hela vägen dit och hem fick vi vråla de bästa låtar vi kunde för i morsans bil fanns det ingen bilstereo...

Nu är det bara du och jag kvar. Lena är på andra sidan. Kanske ser hon oss. Jag tror hon vill vara med. Hon vill nog fortfarande vara vår syster i alla fall. Har man alltid varit tre känns det konstigt att bara vara två. Ni har alltid funnits i mitt liv. Jag skulle vilja hålla fast dig så att du inte också kan försvinna. Så att inte du också blir sjuk och dör. Men det funkar inte så, det vet ju till och med jag som är lillasyster. Ville bara säga tack för att du alltid är så klarsynt och hjälper mig att se knivskarpt när det är dimmigt och grumligt. Tack älskade syster. Vad skulle jag vara utan dig? En liten fis. Lisa-fisa.

4 kommentarer:

  1. Lisa, man behöver inte alltid vara och göra som andra även om man länge har haft sina storasystrar som förebilder. Det känns istället som att du mer och mer håller på att finna och utveckla det som är ditt och ingen annans: en härlig förmåga att sätta ord på dina tankar, känslor, minnen. Och du gör det på ett underbart sätt. Fortsätt så! AvH

    SvaraRadera
  2. Lisa! Du är fantastisk! Tack för att du vill dela med dig av dina upplevelser och tankar på ett så livfullt sätt! Dina minnesberättlser blir till målade bilder! Som jag ser det var ni tre talangfulla systrar. Nu när saknaden stundom känns tung, ska du veta att både du och din syster Lotta är två kreativa unga kvinnor som finns kvar, mitt uppe i LIVET! Ser fram emot att snart få träffa dig! KRAM fr Berit

    SvaraRadera
  3. Hej lisa kusinen här:) jag håller med Berit. Det du skriver är en konst i sig, så vackert som du skriver helt fantastisk, det är din talang.
    Alla är vi bra på olika saker, men sen tror jag också att du målar jättebra , bara du själv som inte håller med.
    Skriv en bok de skulle bli en bestseller (hur de nu stvas). En självbiografi. Skulle bli toppen jag skulle läsa ut hela boken av glädje...kusin therese

    SvaraRadera
  4. Vad fint du skriver Lisa! Din gåva är att kunna uttrycka dig med ord! Det är det du är bra på! Det är också kreativt! Kram, Anna

    SvaraRadera