Hemma men ändå inte hemma

Norrlandsresan är över. Vår semester för i år. 270 mil i bil har vi klarat av och är nu hemma igen. Men jag känner mig inte hemma. Visst, det är vårt hus, våra omgivningar, våra ställen, men ändå. Det är nånting däruppe som väcker någonting som slumrar djupt inuti mig. En längtan efter att vara närmare mina rötter. Kanske låter klichéartat men det är bara så det är. Om att känna sig hemma är att känna samhörighet med människor, att känna att det finns fler som jag, att inte behöva förställa sig eller förklara sig, då känner jag mig hemma däruppe.

Min jämnåriga kusin och vän Sofia gifte sig med sin Alexis i lördags i Korpilombolo. Det var därför vi åkte upp. Jag och Sofia har alltid haft en speciell kontakt. Jag har väldigt fina kusiner över huvudtaget. Goda, omtänksamma, osjälviska människor som jag verkligen trivs med. Men jag och Sofia har ju alltid umgåtts mycket eftersom vi var lika gamla. Trots att vi har bott så långt ifrån. Fast nu bor de ju i Stockholm så det är ju en aning närmare....

Min morfars far byggde huset som min morbrors fru nu bor kvar i. Min morbror flyttade dit från Sävast med sin fru och de barn som ännu bodde hemma när min morfar inte kunde bo ensam längre. Deras barn kommer nu och hälsar på sin mormor och leker med sina kusiner precis som vi gjorde när vi var små. Och att veta att det var Johan Teodor Mikko som byggde huset för länge sen, det är en obeskrivlig känsla.

Redan nu lyser solen större delen av dygnet där uppe. Vi hade smällvarmt väder. Hade räknat med at vi skulle behöva bylsa på oss ordentligt för att inte frysa på bröllopet men det blev helt tvärtom.

När jag var barn och besökte mormor och morfar på jul eller på sommaren var det alltid fullt med folk i huset. I det stora köket bakade de besökande mostrarna bröd och lagade mat till alla hungriga barn och vuxna. Vi kusiner busade mest vi kunde, det var ett stort hus och på den tiden var bara halva vinden inredd. De stora kallvindarna var fulla av gamla saker. Mostrarnas studentgrejer, gamla kläder, möbler, morfar hade en hel garderob full med skor!

Det är en speciell känsla att få uppleva det där stöket igen som vuxen. Nu när vi var där bakade kusinerna massor med tårtor till kalaset, barnen sprang omkring och busade, Siri älskade stojet och att få leka med alla de andra ca 10 barnen som var där. Hon måste tycka att det är jättetråkigt här hemma.

Min kusin Sofia är som alla mina kusiner en väldigt speciell person. Alla i vår släkt verkar ha någon eller flera konstnärliga talanger. En av Sofias är att hon spelar fiol så att man börjar störtgråta. Jag vet inte vad hon gör. Men det är som att när hon spelar så visar hon alla känslor hon har inuti. Och de måste vara storslagna, dramatiska, glädjefulla och vemodiga. För det är precis så hon spelar. Allt på en gång. Hon spelade ett stycke på sitt eget bröllop. Till sin man Alexis. Det var så vackert. Tårarna rann nerför mina kinder i den gamla träkyrkan i Korpilombolo. Utanför kyrkogården där både mormor och morfar, morfars far och mor och lilla kusinen Matilda och morbror Sören ligger begravna. Från kyrkbacken utsikt över Korpissjön. Därbortanför den oändliga skogen som min morfar arbetade i.

Oj nu har jag skrivit mycket... måste hinna göra lite annat i kväll också!
Godnatt!