Semesterminnen

Skogarna i Bohuslän. Mörka hemligheter, öde marker. Människor som kom från kusten och gömde sig i skogarna. Människor som kom från inlandet, på flykt från något, sökte sin tillflykt i det oregelbundna, oroliga landskapet. Som om hav och land aldrig riktigt kunnat komma överens. Inte som i södra Skåne, där havet rullar in mot land och smeker varenda litet sandkorn, omgärdar det med sin livsbejakande sälta, och renar allt som det rör vid.

I Bohuslän är det hårt mot hårt. Och ibland en liten strand. Dit några maneter letat sig fram. Inte som i Skåne, där det bara är att dyka i, och låta sig svepas med av vågorna från Någon Annanstans. Där havsbotten är mjuk och fylld av tång. Där man kan springa miltals på stranden. Utan att bli trött. Utan att det tar slut.

Jo, det kanske tar slut. Där Blekinge börjar. Det märkliga lilla landet med den gamla sjöfarten. Där, på campingen i Sölvesborg mötte jag Lena. Hon svävade över havet, ville visa mig hur vackert det var, den där sommarmorgonen innan någon annan hade vaknat. Hon ville tala om att hon alltid älskat att komma just dit. Så vackert det var. Så stilla och lugnt trots alla sjöfåglar som skränade ute i det långgrunda vattnet.

Ensam vid havet

Om jag skulle bli ensam. Då skulle jag fly till New Orleans. Jag skulle åka med tåget över den stora sjön, det starka ljuset skulle möta mig som en gammal vän.
Där skulle jag vara fri att tänka. På hur det gick till. På hur vi levde tillsammans, på hur jag längtade efter dig. På hur vi inte kunde vara samspelta, harmoniska.
Jag skulle känna mig ensam där vid havet, med alla människor som gick förbi, hand i hand. Men fri, det skulle jag vara. Med ett stort, sorgligt ljus som lyste på hela mig.

Faran som lurar

När allt är fint, flytande, helt. då lurar faran. Den är som farligast då. Den är som ishalkan på asfalten utanför dagis. Man går där med sina skatter, lättad att hon haft en bra dag, och så halkar man till. Ryser i hela kroppen. Faran låg på vakt. Ville inte att jag skulle tro att den lugnat sig.

Men faran hör ihop med allt det vackra. Med solen som lyser genom kala trädkroppar en kall vinterdag, med fågelkvitter i en hög gran utanför mitt fönster. För faran hör till livet. Skulle bara önska att jag kunde acceptera. Att inte alltid ha kontroll. Ingen kan veta hur länge livet finns kvar. Hur länge de man håller kär får stanna. Det är det som är det svåra, det smärtsamma, och det vackra. Att bara leva och finnas. Utan att veta.

Sand och lavendel

Då. När jag kände allting så starkt. När solen lyste in i mitt ensamma rum. Då hade jag mer sorg än nu då du är död. Jag tog ut allt i förväg.

Nu finns ingen sorg kvar, jag har sörjt så det räcker. Det finns inte mer.

Ibland flyger du in i mitt rum. Sätter dig på kanten av sängen och undrar hur jag mår, försöker få kontakt med mig. Men jag väntar. Tills vi ses igen.

Som vi sa den dagen då jag lämnade dig för sista gången. På sjukhuset med sommaren utanför fönstret. Med havet där borta som du längtade till.

Du hade en burk med sand från stranden på ditt lilla bord. Och blommor från pappas trädgård. Lavendel som du tyckte om. Nu väntar du någonstans på mig. Men jag kan inte gråta mer. Jag kan inte.

Till Sofia

Så lika, säger de.
Samma färger, samma rörelser, samma längd, samma tempo.
Du och jag, lika fast på olika sätt.

Du hittar alltid något fint i en gammal tygbit, får en idé om förbättring.
Tänker tankar i andra banor, är inte rädd för att vara som du är.

Du ser ut som en fransk filmstjärna från 60-talet, utan att veta om det, utan att anstränga dig, utan att göra dig till.

Ditt hjärta bor långt uppe i norr. Som en spegel av en annan verklighet är du för mig. Den okonstlade versionen, vi två, kanske dubletter, uppväxta på olika håll, med olika ramar, under olika solar.

Så lika, fast på olika sätt. Min kära Sofia.

Livet på riktigt

Vi drömde om en lägenhet i Göteborg. Precis nedanför den yttersta bron. Det röda stora tegelhuset med gräs utanför. Med högt i tak och gardiner som svajade ut genom fönstret på sommarkvällarna. Vi kanske inte hade vågat oss ut. Men det hade inte gjort något. Hade vi fått sitta därinne under det höga taket med fönstren öppna hade vi varit nöjda, uppfyllda av sommaren. De vanliga hade kunnat cykla förbi utanför, gå där med sina hundar och låtsas som att de levde. Därinne skulle väggarna vara varma. En svart bordsfläkt från 1930-talet skulle surra på en byrå från 1940-talet. Vad som skulle hända sen, hur allting skulle bli, det fanns det ingen tanke om. Ingen oro heller. På vintern skulle vi leva på längtan, på minnen från sommaren.

The big easy

Vi sitter på ett tåg någonstans mellan Tennessee och Louisiana, det är varmt.
Tåget åker sakta fram genom det sönderbrända landskapet.
Förbi sömniga småhålor, diken med gamla oljetunnor,
dammiga grusvägar där stora och rostiga amerikanska bilar glider förbi.

Anar ett stort öppet hav någonstans långt borta, gryningsljuset som väckte mig
verkade komma från havet.
Det var så blått.

Än så länge bara torrt.
Tåget stannar där träskmarkerna börjar.
Någon har hoppat framför.
Nu letar man efter resterna längs rälsen.
Någon ville inte leva längre,
någon kanske sökte efter något som inte kunde hittas,
eller längtade en längtan som inte kunde tillfredsställas.

Kanske, om benen burit en bit till, hade havet skymtat.
Det stora öppna som läker allting,
som gör att en drömmare känner sig levande.

Att hoppa ifrån den höga järnvägsbron hade varit en mycket bättre död.
Omslutas och slukas att det svala, blåa.
Nu fick själen flyga över heta dammiga vägar
och bubblande sumpmarker.

På bron, den som svävar ovanför ytan
vid Lake Pontchartrain
strömmar ljuset från alla håll.

Mot The crescent city, New Orleans,
The big easy.