Sommarpappa

Pappa bodde på Häldeholms egendom. Nästan gratis mot att han skötte om kraftstationen och höll koll på vattenståndet i dammen. Varje morgon och varje kväll stegade han i väg. Först ner till stationen. En gammal kraftstation belägen just vid Vätternstranden. Jag älskade att bada men strandkanten vid stationen var stenig och vattnet slog så häftigt mot de stora bumlingarna. Det var något med ljuset, det var alltid ljust, och så ljudet av vatten och surret från kraftverket. Därinne stod gamla turbiner, reglage satt på väggarna. Bara min pappa kunde sköta dem. Ingen annan visste hur det fungerade.

Vägen tillbaka gick mellan de öppna fälten. På sommaren susade de ljumma brisarna genom säden, en bit bort låg det stora Vätternvattnet. Ett litet hus låg inbäddat i grönskan en bit upp. Det var ett sånt där hus som man ser på film, i vackra kokböcker med rustik mat eller i konstverk. Jag minns det inte så tydligt. Men jag minns färgerna. Hur de lyste, precis som bilder lyser och sprakar av levande färger på en diabildsprojektor. Sen kom ekdungarna, allén, och så pappas röda hus.

På kvällarna drack vi varm choklad och åt knäckebröd med smör och ost. När vi ätit klart höll pappa teknikföreläsning för oss. Jag vet inte om det var han eller vi som var mest road. Han ville att vi skulle bli orädda inför teknik. Vi fick alltid skruva i hans tennkulemotorer han hade som prydnad i sitt arbetsrum. Han hade till och med en grön- och silverfärgad i vardagsrummet. Det är en sån motor som man hade i de gamla små motorbåtarna. På Renoirs och Monets tid.

Pappa har alltid varit sommar. Frodig grönska, flädersaft, vinbärssaft, hallonsylt. Pappa saftade och syltade allt som växte. Ville konservera det ljuva, sköna. När han bjudit på sylt och skulle ta ur skeden för att lägga i disken råkade det alltid komma med en stor portion av det söta som han var tvungen att äta upp. "Men oj då", sa han alltid då.

Ibland pep det i hans personsökare. Vi åkte inte till sommarland, vi åkte till något kraftverk som fått problem. Där fick vi roa oss bäst vi kunde. Hade vi tur fanns det ett par walkie-talkies att leka med i skogen. Många år senare brukade jag och Lena efter långa telefonsamtal flippa ur och börja leka kom-radio i luren. Vi kiknade av skratt efter att ha försökt lista ut vad den andra sa på bred skånska eller på ryska med hemmagjort radiobrus som störde.

Pappa hade alltid med sig spritköket. Först serverades Bongs köttsoppa med knäckebröd med smör och ost. Sen var det blåbärssoppa till efterrätt. Det var den stående skogsmiddagen som pappa kallade det.

Ibland försvann pappa in i något turbinrör eller bakom en stor maskin. Var det tillräcklig läskigt kom tårarna. Hade man tur fanns någon snäll tant i närheten. Det var ju alltid deras gubbar som ringt efter pappa. Jag kommer ihåg en tant som gav mig saft och bullar när pappa krupit in i ett rör för att laga någon läcka. De tycktes läcka hela tiden och överallt de där rören. Vattnet sprutade upp ur de små hålen som fontäner mitt i växtligheten.

Pappa tyckte inte om att göra sånt som andra gjorde. Han såg ner på de som firade husvagnssemester. Att titta på TV och äta chips var också helt förkastligt. Pappa skaffade dock en TV när jag hade börjat skolan och tvingade oss att titta på ett debattprogram med Robert Aschberg. TV-bilden var svartvit.

Sommaren led alltid mot sitt slut när det var som bäst, som varmast, som ledigast. Livet var så intensivt, så starkt. Alla intryck var så klara, alla känslor så rena. Allting doftade så starkt. Att skiljas från Lotta var så hårt. Att återförenas var en sån lycka...

Älskade syster

Jag minns en dag i huset. Du hade kommit över helgen. Du och Marina höll på att bygga nånting som vanligt. Något extraordinärt, fantastiskt. Det sprakade av kreativitet runt er. Saxar slängdes på golvet, lim sprutades över papper och pinnar, ni pratade fort med varandra, som på ett annat språk jag inte förstod. Jag försökte hänga med i svängarna, försökte hitta ett sätt att vara delaktig på. Du skulle ju snart åka igen, jag ville vara med!

Sen skulle ni ut. Fort gick det. Ni skulle testa eran nya grej. Kanske var det en drake "delux", jag minns inte. Jag bara antog att jag också fick följa med så jag hängde på, ut genom den hemliga gången i fläderblomshäcken och vidare till campingen. Det var höst så de stora gräsytorna låg öde. Ni sprang fort, vad var det ni skulle göra? Jag sprang efter men det gillade ni inte, ni försökte virra bort mig mellan de tomma uthyrningsstugorna. Visst gjorde det ont i ett lillasysterhjärta men jag förstod ändå, jag var van. Att vara den som följde efter, att inte ha tid att tänka ut saker själv för jag var så upptagen med att hålla koll på vad ni gjorde. Vad fick ni alla idéer ifrån? Om jag höll mig i närheten så kanske jag också skulle få en bra idé?

Hos pappa. I det röda huset med gullregnet utanför den lilla verandan. Vätterns vatten brusade några hundra meter därifrån. Hanna brukade vara hos oss på somrarna. Det var pappas särbos dotter. Vi gillade henne. Lena tyckte hon var som en storasyster. Hon hade ju ingen. Hanna hade en storebror så hon var nog glad för tre småsystrar. Ni lekte Laban. Hur kommer man på att sy små spöken av gamla lakan och bygga hus till dem av gamla glasskartonger? Och vilken pappa lät barnen sitta uppe och leka hela natten? Han fick bära upp mig till sängen efter att jag somnat vid köksbordet där vi satt med bordslampan starkt lysande på våra kreationer. Ja inte på mina då såklart, de var bara ofullbordade kopior av systrarnas. Men det kanske inte var min grej det där. För systrarna var det nog på ett annat sätt. Hanna blev världskänd designer med flera egna tapetkollektioner, Lena blev illustratör. Lotta du blev scenograf, det sprakar fortfarande om dig när du fått en idé som du börjar bygga och hamra och slamra på. Jag bara betraktade er. Försökte mig senare i livet på att måla men det blev bara stelt. Försökte mig på inredning men jag tappade stilen nånstans på vägen. Det är nog inte min grej sånt där, men jag önskar ibland att det vore det. Att jag kunde få hänge mig åt ett konstverk i flera veckor, försvinna in i ett musikstycke när jag spelar, eller...

Nåväl. Detta var tänkt som en hyllningstext till dig Lotta men jag svävade ut...

Jag skulle skriva om när du åkte till Australien och lämnade en vilsen tonårssyster hemma med en mamma som började bli tant. Hur jag drömde om dig varje natt innan du ringde eller innan ett brev från dig damp ner i brevlådan. Hur lycklig jag var när du ringde på dörren ett halvår senare. Du hade ingen nyckel för mamma hade bestämt att lägenheten i den gamla trävillan i stan med den gigantiska balkongen där man både kunde sova och spana var för stor. Jag var överlycklig för du ville dela rum med mig. Du hade väl inget val men ändå. Sen följde du med mig de första dagarna när jag skulle flytta till Lidköping för att börja på gymnasiet. Fast innan det lånade vi mammas bil och åkte ner till Tylösand. Vi försökte sova på stranden men det gick inte så bra, så vi fick sova i bilen. Hela vägen dit och hem fick vi vråla de bästa låtar vi kunde för i morsans bil fanns det ingen bilstereo...

Nu är det bara du och jag kvar. Lena är på andra sidan. Kanske ser hon oss. Jag tror hon vill vara med. Hon vill nog fortfarande vara vår syster i alla fall. Har man alltid varit tre känns det konstigt att bara vara två. Ni har alltid funnits i mitt liv. Jag skulle vilja hålla fast dig så att du inte också kan försvinna. Så att inte du också blir sjuk och dör. Men det funkar inte så, det vet ju till och med jag som är lillasyster. Ville bara säga tack för att du alltid är så klarsynt och hjälper mig att se knivskarpt när det är dimmigt och grumligt. Tack älskade syster. Vad skulle jag vara utan dig? En liten fis. Lisa-fisa.

Meningen med livet

Häromdan när jag jobbade så fick jag i uppgift att gå ut på stan och fråga folk vad de tycker är bäst just nu. Det brukar vara en lätt uppgift för nästan alla svarar "vädret". Vad är det som är så bra med vädret måste jag alltid fråga, för det går ju inte att skriva "vädret" som svar på frågan för fyra personer i tidningen.

Men en av personerna som jag frågade häromdan hade ett helt annat svar. Han stod och sålde sylt på torget så jag hade nästan börjat skriva hans svar innan jag kommit fram till honom. "Vädret! Att det är så varmt och skönt och att jag får många kunder då". Men nej. Mannen svarade: "Att herren är med oss". Oj, tänkte jag. Det här kan bli intressant. Men det räcker ju inte som svar i tidningen. "Vad är det som är så bra med det då?" blev såklart min följdfråga. Jag fick långa haranger om Jesu lidande och flera ordagranna citat från bibeln. Jag blev hänförd, över att någon kan vara så hänförd. Han sa att forskare försökt skapa liv med samma förutsättningar som man påstod att det liv som en gång uppkom hade. Han menade att de inte lyckats. Att det måste någonting mer till. Han menade Gud. Jag rös. Så det finns en högre makt! Äntligen nån som kanske har svar på mina frågor! Men, det var ju inte därför jag pratade med mannen. "Okej, men kan du säga något mer, jag måste skriva något mer i tidningen än att herren är med oss." Jag fick ytterligare beskrivningar ur bibeln. Han berättade om när Gud gjorde så att de två miljoner människorna kunde gå torra om fötterna över floden i Jordanien (var det väl?). Han verkade så vettig när han sa att det var ju faktiskt ett jordskredsområde så det var tekniskt sett möjligt att ett jordskred på något sätt blockerat vattenflödet i floden. "Men timingen, timingen!" sa han. Jag rös igen.

När han sen började prata om en plats som i bibeln står omnämnd som ett tillhål för synd och skam och homosexualitet, då drog jag öronen åt mig. När han sa "homosexualitet" så fick han ett uttryck i ansiktet. Och det var inget uttryck som visade att han hade deltagit och blivit klokare av diskussionen om Jesus och homosexualitet....

Jag gick därifrån med ett något tvivelaktigt svar på dagens fråga. När jag sedan läste tidningen några dagar efteråt så stod det i en artikel att forskarna har lyckats tillverka liv på konstgjord väg. Man har lyckats manipulera bakterieceller eller något liknande så att de förökar sig. Det nämndes flera nyttiga områden där de nya forskningsresultaten ska tillämpas.

Mannen som sålde sylt har nog inte svaren på alla mina frågor. Fast det visste jag ju hela tiden. Han är nog som oss alla andra. Som vill känna att det finns någon mening med allting. För vad ska man annars hålla på och kämpa och slita för varje dag? Det måste ju finnas något mer?

Min sambo är forskare i matematik och datavetenskap. Han jobbar en del med artificiell intelligens. När vi började diskutera såna här saker för tio år sen när vi träffades så blev jag chockad över hans teorier. De handlar om att människan inte har någon själ, att vi är programmerade att göra allt vi gör. Och att lycka och glädje är som små belöningar vi får när vi gör rätt saker. Som att skaffa familj och föröka oss. Han har en kollega som är fast besluten att finna svaret på vad meningen med livet är. Han forskar om artificiell intelligens. Han vet att det kommer ta längre tid än ett mansliv för att få svar. Därför vill han försöka få evigt liv. Men ännu vet inget hur det skulle gå till. Så för att han ska vara vid liv när man får veta det så har han optimerat sina chanser att leva länge. Han äter mat som inte tar för mycket energi för kroppen att bryta ner. Han tränar för att vara frisk. Han sköter sin hälsa. För att inte slösa bort värdefull tid från forskningen så har han vidtagit vissa åtgärder. Som att raka av sig håret för att slippa göra sig iordning varje morgon. Att skaffa familj finns inte på hans karta.

Egentligen bryr jag mig inte om om det är på det ena eller andra sättet. Men det är berikande att höra om hur människor på olika sätt kämpar för att finna en mening med allt. Det är ganska skönt att bara vara. Man kan ju inte göra så mycket mer, eller?

Saknad

För ett år sen vid den här tiden på året så var du som sjukast. Vet inte hur lång tid det kommer att ta innan jag förstår att du verkligen är borta. Jag väntar fortfarande på att du ska ringa och att vi ska toka oss tillsammans, skulle vilja dra ut en byrålåda full med minnen av dig så att du blev levande igen. Jag känner mig halv utan dig, Lena. Ett helt liv ska jag leva utan dig. Du var så ung, bara 35 år. Läkarna sa att ditt vuxna liv just hade börjat... och så tog det slut.

För ett år sedan skickade Lena ett sms till mig. Det var inte ofta hon orkade göra det. Jag skickade massor till henne hela tiden för att hon skulle veta att jag var med henne och för att hon skulle hålla hoppet uppe. Hon skrev i sitt meddelande att hon ger upp, att hon inte orkar kämpa mer, att hon släpper kontrollen. Träden i Vadstena där vi bodde då hade just börjat blomma, det var så vackert ute. Men jag gick in i en bubbla, det var för hemskt för att förstå.

Följande tid var som att befinna sig mellan två världar. Jag önskade att hon skulle få dö. Och jag hade panik för att jag kanske skulle komma att förlora henne. Min syster har alltid varit stark och frisk. Hon har klarat så mycket, kämpat så hårt. Det var väl klart att hon skulle klara att bli frisk från cancern?

Det fanns inga metastaser kvar sa du, det hade läkarna sagt. Men jag tror du visste något annat. Du skulle bli frisk men du gick inte upp i vikt. Du vägde bara 44 kilo. Du borde vägt minst 30 kilo mer. Så ringde pappa den där morgonen när jag hade packat för att åka med Siri till mamma. Gustav skulle stanna kvar och jobba. Ambulansen hade hämtat dig, du var döende. Vi åkte direkt till Varberg där du valt att vara den sista tiden. Du ville prata med mig i telefon när vi satt i bilen. Jag vädjade till dig att du skulle hålla ut tills jag var där. Jag hade haft en föraning om jag skulle sitta vid din sida och hålla din hand när du skulle dö. "Jag överger dig aldrig" sa jag till varje dag när du var sjuk.

Du levde fem veckor till. Läkarna förstod inte att du orkade. Du var väldigt stark. Till din nackdel för du led så. Det är hemskt att se någon man älskar försvinna mer för varje dag. Alla kom dit. Du hade så många vänner. Så många som alltid förundrats över dig, beundrat dig. Det var sommar och varmt. Hela familjen var samlad för första gången på väldigt länge. Mina kusiner bodde i pappas hus. Mamma bode i pappas hus. Det var en tröst mitt i allt. Att alla fanns där då. Fastrar och mostrar och kusiner och vänner.

Jag höll inte din hand när du dog. Jag stannade tre veckor med Siri. Gustav åkte efter några dagar och kom sen och hämtade oss igen. De sa att det kunde ta lång tid, Att du ändå inte var särskilt vaken. Drogad. Du yrade. Du sa så konstiga saker. Men du var vaken när jag sa att jag måste åka. "A woman's gotta do what a woman's gotta do", sa du till mig. Vi satt mittemot varandra i sjukhussängen. Du var så fin, ville alltid klä dig fin fast du var så svag. Ditt hår och din hud lyste. Din kind var så len. Lena Lena.

Sen åkte jag. Jag fortsatte på min väg i den här världen och du skulle vidare på din. Till lilla Ellen sa du att "mamma ska dö, taxin väntar och jag har packat väskorna, jag ska snart åka till himlen, men Lisa är kvar här".

Jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka. Att du ska stå där och säga att " det trodde du, va? Så lätt blir du inte va med mig!". Men det kommer aldrig att bli så.

Jag rensar ogräs i min trädgård. Det verkar vara väldigt levnadskraftigt. Jag drar upp de oskyldiga maskrosorna med rötterna. Sårbara, långa, nätta rötter möter dagsljuset. De är inte längre skyddade av jordens mörka mylla.

Hemma men ändå inte hemma

Norrlandsresan är över. Vår semester för i år. 270 mil i bil har vi klarat av och är nu hemma igen. Men jag känner mig inte hemma. Visst, det är vårt hus, våra omgivningar, våra ställen, men ändå. Det är nånting däruppe som väcker någonting som slumrar djupt inuti mig. En längtan efter att vara närmare mina rötter. Kanske låter klichéartat men det är bara så det är. Om att känna sig hemma är att känna samhörighet med människor, att känna att det finns fler som jag, att inte behöva förställa sig eller förklara sig, då känner jag mig hemma däruppe.

Min jämnåriga kusin och vän Sofia gifte sig med sin Alexis i lördags i Korpilombolo. Det var därför vi åkte upp. Jag och Sofia har alltid haft en speciell kontakt. Jag har väldigt fina kusiner över huvudtaget. Goda, omtänksamma, osjälviska människor som jag verkligen trivs med. Men jag och Sofia har ju alltid umgåtts mycket eftersom vi var lika gamla. Trots att vi har bott så långt ifrån. Fast nu bor de ju i Stockholm så det är ju en aning närmare....

Min morfars far byggde huset som min morbrors fru nu bor kvar i. Min morbror flyttade dit från Sävast med sin fru och de barn som ännu bodde hemma när min morfar inte kunde bo ensam längre. Deras barn kommer nu och hälsar på sin mormor och leker med sina kusiner precis som vi gjorde när vi var små. Och att veta att det var Johan Teodor Mikko som byggde huset för länge sen, det är en obeskrivlig känsla.

Redan nu lyser solen större delen av dygnet där uppe. Vi hade smällvarmt väder. Hade räknat med at vi skulle behöva bylsa på oss ordentligt för att inte frysa på bröllopet men det blev helt tvärtom.

När jag var barn och besökte mormor och morfar på jul eller på sommaren var det alltid fullt med folk i huset. I det stora köket bakade de besökande mostrarna bröd och lagade mat till alla hungriga barn och vuxna. Vi kusiner busade mest vi kunde, det var ett stort hus och på den tiden var bara halva vinden inredd. De stora kallvindarna var fulla av gamla saker. Mostrarnas studentgrejer, gamla kläder, möbler, morfar hade en hel garderob full med skor!

Det är en speciell känsla att få uppleva det där stöket igen som vuxen. Nu när vi var där bakade kusinerna massor med tårtor till kalaset, barnen sprang omkring och busade, Siri älskade stojet och att få leka med alla de andra ca 10 barnen som var där. Hon måste tycka att det är jättetråkigt här hemma.

Min kusin Sofia är som alla mina kusiner en väldigt speciell person. Alla i vår släkt verkar ha någon eller flera konstnärliga talanger. En av Sofias är att hon spelar fiol så att man börjar störtgråta. Jag vet inte vad hon gör. Men det är som att när hon spelar så visar hon alla känslor hon har inuti. Och de måste vara storslagna, dramatiska, glädjefulla och vemodiga. För det är precis så hon spelar. Allt på en gång. Hon spelade ett stycke på sitt eget bröllop. Till sin man Alexis. Det var så vackert. Tårarna rann nerför mina kinder i den gamla träkyrkan i Korpilombolo. Utanför kyrkogården där både mormor och morfar, morfars far och mor och lilla kusinen Matilda och morbror Sören ligger begravna. Från kyrkbacken utsikt över Korpissjön. Därbortanför den oändliga skogen som min morfar arbetade i.

Oj nu har jag skrivit mycket... måste hinna göra lite annat i kväll också!
Godnatt!

Hej och välkommen!

Så har jag skapat en blogg, som alla andra....
Anledningen är mest för att jag tröttnat på Facebook, vill kunna skriva mer och längre. Välkommen!