En magisk plats

Jag satte mig utmattad ner på golvet och såg på solnedgången. Siri hade somnat sent. Klockan var tio på kvällen. Gustav satt där nere. Den röda solen färgade moltussarna gyllene på himlen. Hela rummet fylldes av ljus och allt var för en stund helt stilla.

Jag tog bilen och körde upp mot Kinnekulle, till utsiktsplatsen på västsidan, bara några minuter från vårt hus. Det var fullt med folk där. Husvagnar, det pratades och stojades. Kunde de inte vara tysta? Stängde av allt runtom och försökte ta in solen. Det såg precis ut så som en konstnär en gång målad. Jag tror det var Munch. Jag har aldrig förstått att en sjunkande sol kan se ut som en människogestalt, med solen som huvud och speglingen i vattnet som kroppen.

Det finns en sträcka på vägen tillbaka som är väldigt speciell. Kanske inte för någon annan men varje gång jag åker förbi där sommartid drabbas jag av någonting. Det är prcis innan vägen börjar rulla neråt, mot Hällekis. Träden bildar en skyddande vägg med sina kronor. Ingen vind blåser där. Skogens friskhet sveper förbi i små pustar. Det jag känner där måste vara total lycka. Det börjar vibrera inom mig. Känslan av att vara en del av någonting större bubblar i mitt bröst. Luften renar min kropp och själ, jag känner mig ny. Det sägs att man kan köpa glädje för pengar. Men lycka kan inte köpas. Det är något som man upplever inuti. Jag kan inte på något sätt kontrollera vad som händer inom mig när jag befinner mig där på vägen. Jag är bara väldigt glad att jag får uppleva det. Det känns som att "här är jag hemma. Just nu i denna stund är jag hemma."