Lotta och jag. Vi sitter vid ett bord vid den norra strandpromenaden. Vi målar, jag gör ett porträtt av dig i distinkta färger. Du sitter där i din starka gestalt, med det långa mörka håret och de bruna ögonen, som en indian på besök i främmande land. Men rötterna finns ändå här, en bit bort från där vi sitter. I det gula huset av trä. Med punschverandan och den blåa dörren. Där solen steg upp över vattnet när man satt i kökssoffan om morgnarna.
Du har en grön klänning med vita prickar. Ingen annan hade prickiga klänningar. Eller vita breda hårband. Du går ut på kvällen, har alltid nåt på gång. Jag vill följa med men jag vågar inte, vad ska jag säga? Till alla dem som undrar vem jag är? Jag vill bara vara med dig.
Ni går längs varma sommargator, stannar till när ni träffar några ni känner. Jag fattade inte. Hur man kunde ha så kul. Som ni hade jämt. Jag fick höra alla historier, de verkade så fantastiska.
Vi sitter vid Vättern, det är en ljum sommarkväll. Vi lever i exil. I våra ryggsäckar har vi packat ner det vi behöver. Någon gång packar vi upp dem, tillsammans. Kanske där vid strandpromenaden, och du kommer att ha samma hår och samma ögon. Och jag kommer att se dig, och du kommer att höra mig.
Jag ryser alltid när jag läser dina texter! Och så vill jag gråta. Det är så det känns. Känslan finns redan där efter första meningen. Behöver bara läsa så lite, nästan bara ett ord och så känns det i hela kroppen. Jag tycker så mycket om att läsa dina texter och blev väldigt glad att du hade skrivit här på din blogg igen. Har saknat dina inlägg!
SvaraRaderaEn stor stor kram till dig./ Sofia
Instæmmer i Sofias kommentar, Samla på dig mer och få det tryckt!
SvaraRaderaSå vackert och rørande, också den till Lotta
Kram Annika kusin