måndag 4 juli 2016

En amerikanska i metron

What is your form? Vad är formen, Lisa? Istället för att småspringa förbi alla andra på rullbandet anammade jag takten hos en man före mig. I vanliga fall hade jag rusat förbi honom. What is your form, Lisa? frågade Yann tidigare under dagen när vi promenerade längs Canal Saint Martin och jag blev besvärad av hans raka fråga eftersom jag inte hade någon färdig form att sätta mina texter och tankar i. Jag förklarade att mina texter var som fjärilar, som vackra fraser jag ville fånga och göra en orkester av. Efter det och min beskrivning av hur jag dansar ensam för att få kontakt med min kropp efter en vecka med hjärnarbete kände jag att jag bara ville vara tyst och verka normal och tråkig för att inte riskera att få en flumstämpel på mig. What is your form? Think about it! Jag följde mannens makliga takt. När vi kommit längre fram på bandet var han plötsligt borta.

Do you speak English? En kvinnas röst fick mig att rycka till. Hon tittade rakt på mig, som om hade valt ut mig på långt avstånd innan jag kommit närmre. Jag trodde att hon skulle fråga mig om vägen, eftersom hon såg lättad ut när jag svarade Yes. Hon hade långt grått hår, lilatonade glasögon, en scarf runt halsen och ryggsäck. Hon såg ut som en turist. Do you have a metro ticket or some money to contribute to one? You don't have any money? I just need something, it is hard to get around, I am from New York and I've been looking for a job here. Jag hade aldrig stött på något liknande förut. Vem var hon? En amerikansk tiggare i Paris? Något i hennes utstrålning fick mig att stanna kvar. I am from New York, sa hon igen. I am looking for a job here, but it is hard to find any, I had one some time ago as a secretary for a company in the suburbs. But now I have a hard time paying for my hotel. Jag fick en minneflash från någon amerikansk film jag inte vet om jag verkligen sett eller bara kokat ihop i mitt eget huvud, som en soppa där de olika ingredienserna var allt som jag vet om USA. Om atmosfären där, städerna utan stadskärnor, om breda fina motorvägar, om motell med söta sconesbröd man äter med en tjock sås över till frukost, om maxade bilar och dåligt klädda människor, om shoppingmalls stora som megakomplex, om stekande sol i uttorkade vattendrag, om trasiga människor utan rötter som driver omkring i livet utan att veta varifrån de kom eller vart de är på väg, om avsaknaden av en gemensam, uråldrig kultur, om ett helt annat liv långt härifrån. Hon utstrålade ett slags lugn och en hemlighetsfull beslutsamhet. Are you in trouble? frågade jag henne. Hon påminde mig om Meryl Streep i Timmarna. En New York-kvinna med känslor, en varelse med en längtan efter något verkligt. Långt hår. Vacker. Levande. Vad gjorde hon här?

Jag steg av rullbandet och tog upp min plånbok. I don't have much but I can give you some. Jag hade 20 euro i sedelfacket. Jag gav henne mina småslantar. En euro och sjuttiofem cent. Hon frågade efter en metrobiljett. Jag hade fem kvar, till gäster som skulle komma. Jag gav henne alla. Take care of your self, good luck and have a nice evening sa hon och tittade på mig med en blick som var tacksam, men inte underlägsen.





1 kommentar: