Jag tittar på kort av dig. Du är så levande. Sen kommer ett brev från din lilla. Hjärtat gör ett skutt för du har ritat en bild på hennes kuvert. Tror jag. Men det är inte din teckning, det är din vän som ritat. Det skulle kunnat vara du.
Jag ser på kort av dig. Du talar till mig. Jag frågar vad jag ska göra. Du måste bli fri säger du. Fri och vara i trädgården, i ljuset. Ja, jag måste bli fri. Inte du och ingen annan heller ska hålla mig fast, hålla mig kvar.
Ändå vaknar jag ibland, jag svävar ovan marken i en overklighet, i ett vakuum. Rastlösheten hugger mig i ryggen, hindrar mina tankar att vandra fria, att hitta ro.
Jag svävar ovan marken, som en ballong, du brukade hålla i snöret, kunde få ner mig på marken. Nu får jag sväva där uppe tills jag faller med alla inre organ platt mot marken.
Men jag är en katt. Landar vackert, slickar såren i ett mörkt hörn, kikar ut ur mitt gömställe med huvudet böjt. Jag stannar upp och andas. Sen sträcker jag på mig. Ömsar skinn som en orm. Går vidare.
Vad jag blir glad varje gång jag ser att du skrivit något på din blogg. Du kan uttrycka dig så där så jag vet exakt hur det är och att jag känner igen mig. Det är fint att få läsa så starka och vackra texter. Hoppas vi ses snart! kram x tusen /Sofia
SvaraRaderaTack, Sofia!
SvaraRaderaBlir glad av att läsa vad du skriver!