Istället för att småspringa
förbi alla andra på rullbandet anammade jag den makliga takten hos en man före mig. I
vanliga fall hade jag rusat förbi honom. Till vad skulle jag skynda mig? När jag kommit längre fram på bandet
var han plötsligt borta.
"Do
you speak English?" Kvinnan bakom mig hade tonade glasögon, ryggsäck och långt grått hår. "Yes", svarade jag. Hon talade lågmält och långsamt, tittade rakt på mig som för att hålla mig kvar med sin blick. "Do you have a metro ticket or some money to contribute to one? You don't have any money? I just need something, it is hard to get around, I am from New York and I've been looking for a job here".
Jag hade precis vant mig vid att unga kvinnor stod på knä med en pappersmugg framför sig vid nedgångarna till tunnelbanan. Jag hade vant mig vid Christian som var 47 år och sans travaille, sans abri och klev på min RER-vagn vid samma tid och samma plats varje morgon.
"I am from New York", sa hon igen. "I am looking for a job here, but it is hard to find any, I had one some time ago as a secretary for a company in the suburbs. But now I have a hard time paying for my hotel".
The suburbs. My hotel. Jag såg framför mig det motell som vi bott på en natt utanför Kansas city några månader tidigare. Frukostvärden hällde upp vakuumförpackade kokta ägg i en gryta. På muffinsen skulle man hälla en slags sås. Sen när vi åkte tåget till New Orleans fick vi cinnamon rolls till frukost.
"Are you in trouble?" frågade jag henne. Hon påminde om Meryl Streep i Timmarna. En New York-kvinna med känslor, en varelse med en längtan efter något verkligt. Vacker. Levande. Vad gjorde hon här?
Jag hade precis vant mig vid att unga kvinnor stod på knä med en pappersmugg framför sig vid nedgångarna till tunnelbanan. Jag hade vant mig vid Christian som var 47 år och sans travaille, sans abri och klev på min RER-vagn vid samma tid och samma plats varje morgon.
"I am from New York", sa hon igen. "I am looking for a job here, but it is hard to find any, I had one some time ago as a secretary for a company in the suburbs. But now I have a hard time paying for my hotel".
The suburbs. My hotel. Jag såg framför mig det motell som vi bott på en natt utanför Kansas city några månader tidigare. Frukostvärden hällde upp vakuumförpackade kokta ägg i en gryta. På muffinsen skulle man hälla en slags sås. Sen när vi åkte tåget till New Orleans fick vi cinnamon rolls till frukost.
"Are you in trouble?" frågade jag henne. Hon påminde om Meryl Streep i Timmarna. En New York-kvinna med känslor, en varelse med en längtan efter något verkligt. Vacker. Levande. Vad gjorde hon här?
Jag steg av rullbandet och tog upp min plånbok. "I don't have much but I can give you some". Jag hade 20 euro i sedelfacket. Jag gav henne mina småslantar. En euro och
sjuttiofem cent. Hon frågade efter en metrobiljett. Jag hade fem kvar, till
gäster som skulle komma. Jag gav henne alla. "Take care of your self, good luck and have a nice evening", sa hon och
tittade på mig. Jag gick snabbt därifrån och hoppade på RER B mot Massy Palaiseau.
Lovely! Love it!!!!!! 😘
SvaraRadera