Sidan av

Solen lyser. Återigen lyser solen. Golvet är mjukt. De breda ljusa brädorna är snälla mot fötterna. På bänkarna ligger tvålar, burkar med skönhet, vackra papper. Ute strålar försommaren, stolt och hoppfull. Dörren är öppen. Två steg ner för stentrappan och där är den långa breda grusgången som leder in i parken. Längst bort syns ljuset bryta igenom den täta grönskan. Men vi går där under det gröna taket, springer in och ut ur de öppna husen, de som vill visa något som varit. Någon sitter på en veranda och låtsas vara i det gamla. Kanske ville komma bort en stund, andas den magiska luften. En bit härifrån går den stora vägen. Men den vet vi ingenting om just i detta nu. En bowlingbana utan väggar i gräset. Käglorna i trä står kvar. Ett minne, har jag varit här förut? Jag vill hålla fast i den lilla. Så att hon inte försvinner.

I magen

Först skumpande. Tjock luft, människor som pratar, en del sjunger.

Sen lugnt och tyst.

Kluckande från vatten som här inne hos mig, blåst som jag inte känner.

Luft med så mycket luft i. Starkt ljus. Fridfullt.

Mycket ofta ett knapprande, snabbt och hårt nära mig. Sen slutar det, 

hon andas en stund och så fortsätter det igen. 

En amerikanska i metron

Istället för att småspringa förbi alla andra på rullbandet anammade jag den makliga takten hos en man före mig. I vanliga fall hade jag rusat förbi honom. Till vad skulle jag skynda mig? När jag kommit längre fram på bandet var han plötsligt borta.

"Do you speak English?" Kvinnan bakom mig hade tonade glasögon, ryggsäck och långt grått hår. "Yes", svarade jag. Hon talade lågmält och långsamt, tittade rakt på mig som för att hålla mig kvar med sin blick. "Do you have a metro ticket or some money to contribute to one? You don't have any money? I just need something, it is hard to get around, I am from New York and I've been looking for a job here".

 Jag hade precis vant mig vid att unga kvinnor stod på knä med en pappersmugg framför sig vid nedgångarna till tunnelbanan. Jag hade vant mig vid Christian som var 47 år och sans travaille, sans abri och klev på min RER-vagn vid samma tid och samma plats varje morgon.

 "I am from New York", sa hon igen. "I am looking for a job here, but it is hard to find any, I had one some time ago as a secretary for a company in the suburbs. But now I have a hard time paying for my hotel".

The suburbs. My hotel. Jag såg framför mig det motell som vi bott på en natt utanför Kansas city några månader tidigare. Frukostvärden hällde upp vakuumförpackade kokta ägg i en gryta. På muffinsen skulle man hälla en slags sås. Sen när vi åkte tåget till New Orleans fick vi cinnamon rolls till frukost. 

"Are you in trouble?" frågade jag henne. Hon påminde om Meryl Streep i Timmarna. En New York-kvinna med känslor, en varelse med en längtan efter något verkligt. Vacker. Levande. Vad gjorde hon här?

Jag steg av rullbandet och tog upp min plånbok. "I don't have much but I can give you some". Jag hade 20 euro i sedelfacket. Jag gav henne mina småslantar. En euro och sjuttiofem cent. Hon frågade efter en metrobiljett. Jag hade fem kvar, till gäster som skulle komma. Jag gav henne alla. "Take care of your self, good luck and have a nice evening", sa hon och tittade på mig. Jag gick snabbt därifrån och hoppade på RER B mot Massy Palaiseau. 

Till Sofia

Det var högt upp,

vi satt vid bassängkanten

och såg ut över vidderna

Vi såg sjön,

den glittrande som varit större

förut

Och på vägen dit, de blommande

lupinerna

I rosa och lila

Du hade en stor rosa rosett i håret

Så stor så du nästan inte syntes

Ditt hår var tovigt och tjockt

Mamma gjorde en fläta

I väggarna fanns spår

Efter de som byggt,

och strävat och kämpat

Vi små väna,

vi bara fanns

Öppet

En stor öppen trädgård, det sluttar lite neråt vägen

Höga träd med viskande löv

Jag sitter där med mig själv,

ser hur allt badar i sol

Ser hur skuggorna faller från träden och från det som rotat sig

Sedan länge

Ser det stora huset

Hur det reser sig mot himlen

Och luften är fri

Inga avsked

Inga möten

Allt är bara stilla

Och jag väntar

En natt när det är ljumt

Sitter jag ute

På verandan

Det stora öppna

är nära

Jag kan känna det, jag anar hur det brusar,

sköljer över mina fötter

Och jag stoppar ner händerna

i sanden 

och låter det omsluta mig

 

Så stilla

Vi åker bil.
Det är ljust, varmt och kvalmigt.
Det är vakuumet.

Vi är mellan liv och inte liv.
Vi är bedövade, trummorna har bankat hela natten.

Vi har grävt hål, vi har varit nära att hoppa i.
Vi har gråtit i förtvivlan.

Vi har inte haft någon
som kommit till vår undsättning.

Ute har det varit tyst, stilla.
Så stilla.

Vi sitter i bilen. Vi är bedövade.
Bomullsvadd gör att jag inte hör, inte känner.
Rädslor gör att jag stänger av, för dig och dig och dig.

Jag vaknar mitt i natten.
Letar med min hand efter din kropp.
Lyssnar efter din andning.

Men handen faller mot lakanet.
Det är inget däremellan.