Skogarna i Bohuslän. Mörka hemligheter, öde marker. Människor som kom från kusten och gömde sig i skogarna. Människor som kom från inlandet, på flykt från något, sökte sin tillflykt i det oregelbundna, oroliga landskapet. Som om hav och land aldrig riktigt kunnat komma överens. Inte som i södra Skåne, där havet rullar in mot land och smeker varenda litet sandkorn, omgärdar det med sin livsbejakande sälta, och renar allt som det rör vid.
I Bohuslän är det hårt mot hårt. Och ibland en liten strand. Dit några maneter letat sig fram. Inte som i Skåne, där det bara är att dyka i, och låta sig svepas med av vågorna från Någon Annanstans. Där havsbotten är mjuk och fylld av tång. Där man kan springa miltals på stranden. Utan att bli trött. Utan att det tar slut.
Jo, det kanske tar slut. Där Blekinge börjar. Det märkliga lilla landet med den gamla sjöfarten. Där, på campingen i Sölvesborg mötte jag Lena. Hon svävade över havet, ville visa mig hur vackert det var, den där sommarmorgonen innan någon annan hade vaknat. Hon ville tala om att hon alltid älskat att komma just dit. Så vackert det var. Så stilla och lugnt trots alla sjöfåglar som skränade ute i det långgrunda vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar