Andas, jag är en sten

 

Jag sitter i lobbyn. Ser honom utanför glasdörrarna. Ljus kavaj med vit skjorta under och svarta byxor till det gråsprängda halvlockiga håret. Han har en kvinna i långklänning och handväska med sig. En man med rufsigt hår går några steg bakom dem. Jag tittar hastigt på min klänning. Drar ner fållen över låren. Ser på mina svarta skor. Lägger knäna åt det andra hållet. 

Om han bara visste. Varför jag egentligen är här. 

Lägger undan blocket. Jag kan vara någon annan, en bekant, en vän, en älskarinna.
Tar upp blocket igen. Utan det skulle jag inte ens få sitta här. Fuktar läpparna, stryker undan en hårslinga från pannan. Känner mig tom och kall inuti. Skulle behöva känna mig varm och lugn. 

Jag springer iväg! Nej, jag måste stanna. 

Han kommer in med sitt sällskap. Stannar upp en bit från receptionen. Jag sitter kvar. Jag är en sten. Andas jag fortfarande? Jag ser rummet. Alla människor med en agenda, ett mål. Sorlet som stiger uppåt. Det välvda taket med ornamentik i guld. Hur kan jag ens det ordet? Pilastrar, kolonner, tympanon. Måste komma ner på jorden, ner på golvet, till det verkliga. Han börjar se sig omkring.
Tittar åt mitt håll. 

Jag kanske borde. 

Studsar jag i fåtöljen? Sitt ner! Sluta darra. Andas. Jag vill gå.
Han kysser kvinnan på kinden, lägger en arm på mannen som var bakom dem. De två går mot hissen. Sen säger han nåt till mannen i receptionen. Vänder blicken mot mig. Stenen börjar spricka sönder, jag kliver ur den. Vickar omärkbart på axlarna. På tårna i skorna. Han kommer mot mig. Han ler ett Mona Lisa-leende. Jag reser mig och benen bär mig. Jag tar blocket i den ena handen och hans i den andra.

I Elaines trädgård

Tiden är annorlunda nu, jag jagar efter stunder av närvaro och frid. I början av livet kunde jag sitta i en trädgård och önska att stunden aldrig skulle ta slut. Utanför det låga staketet fanns världen runtomkring. Den förstod jag mig inte på, jag förstod inte varför alla ville gömma sig, intala sig själva att lögner var sanna och varför de valde det fula framför det vackra. Jag förstod inte varför de inte ville vara fria. Som jag var i min trädgård.

Där jag kunde vara när jag ville, dit ingen kom objuden. Jag kunde skriva och vara med mig själv, jag sögs upp av växterna och blev ett med grönskan och mina ord som jag skrev darrade i löven på träden. Jag lät solen lysa på oss, på mig och växterna och vi blev starka men aldrig gamla, erfarna men aldrig trötta eller slitna.

Men trädgården var inte min, den var Elaines. Hon hade långt ljust hår och var ung och vacker. I hennes hus bodde livet och glädjen och jag var bara där på besök i hennes unga vuxendröm. Jag gick hem, men en del av mig blev kvar där. Jag är i löven, i jorden och i äppelträden. Jag är i vilstolen en solig dag i juni och jag är i de virvlade höstlöven som just fått det första lagret snö över sig. 

 Jag hade haft en egen trädgård, den första. Men den försvann och blev någon annans. Jag sörjde den men den glömde bort mig. Den orkade inte ta mig till sitt hjärta för den var så trött. Den hade sett så mycket. Den hade burit andras hopp, den hade blivit älskad, sedan hårt hållen och till sist sviken. Den önskade att få dö för det fanns ingen kvar som ville bli ett med den. Jag längtade efter att vara behövd av det gröna med rötter långt ner i djupet. Jag drömde om moln som öppnade sig på himlen och släppte fram solen. Ville falla i förälskelse med blommorna som kom fram på våren, ville vara ett med dem och med grässtråna som kittlade under fötterna. I min egen borg med väggar av oxbär och päronträdstak.

Elaine har flyttat men jag bor kvar i hennes hus. På gatan mellan idrottsplatsen och Strandpromenaden. Där brisen från mitt vatten sveper in med friskt syre till varje andetag. 

Från spillrorna till Josh Tillman

Vi byggde upp något stort tillsammans, vi samlade allt vi tyckte om i en kupol, i ett skal för att alltid ha det nära. Vi kände mening tillsammans och mening i det vi gjorde. Men sedan försvann han. Kupolen rasade, allt som funnits därinne skingrades för vinden. Jag tappade lusten till allting. Ville inte fortsätta, det fanns bara en tanke i mitt huvud, en enda sak som kändes ljus.

 Jag reste till USA, jag ville träffa Josh Tillman. Medan jag gick i spillrorna av kupolen var det bara hans röst jag hörde, hans sånger blev soundtracket till bilderna av mig själv när jag gick där och plockade upp skärvorna efter det som rasat. Orden och fraserna han sjöng var som det lim jag behövde för att hålla samman.

 Jag gick till baren där jag visste att han skulle spela, beställde något att dricka och satt själv vid ett bord och lyssnade på musiken. Jag kände mig ensam. Avskärmad från det jag längtade efter. Så nära det jag sökte, men det var inte mitt.

 Musiken tystnade, människorna runtomkring mig applåderade och lämnade sedan lokalen en efter en. Det var bara jag kvar. Lamporna som lyste på scenen släcktes och bartendern torkade bardisken och hängde upp rena glas. Musikerna gick iväg bakom scenen och det blev helt tyst och stilla. Ljuset utifrån gatan släpade sig in på golvet i den långsmala lokalen. En man gick upp bland instrumenten och började dra ur sladdar ur förstärkarna. En man med skägg och ljus skjorta med en gitarr i handen kom och talade lågt till honom. Han tittade åt mitt håll, frågade mannen med sladdarna något och satte sedan ner gitarren och klev av scenen.

 Han gick mot mig. Långsamma steg, kanske något tvekande. Han strök handen genom håret och höll blicken halvt sänkt. Jag tänkte att hans sätt att gå var som en manifestation av allt jag tänkte mig att han var, en man som skapar av det som finns inuti honom, en man som är ointresserad av allt annat än det som påverkar hans inre. 

 Han la ena handen på ryggen till den stol som stod ut mot gången. Ljuset utifrån föll på hans byxor. Han från en helt annan värld än den jag kom ifrån. Vad ska vi säga till varandra? Han sa ”Hi”. Jag svarade ”Hi”. Han kommer att be mig att gå, de vill stänga nu, tänkte jag. Men jag brydde mig inte om det. Jag ville vara kvar. Kvar här och titta på den här mannen med skägg, vit åtsittande skjorta och ljusa byxor som skulle kunnat komma från 1970-talet.

”So beautiful”, sa jag. ”The music?” frågade han och log lite. ”All of it”, sa jag. ”All of it”. Jag sa det igen och kände mig helt lugn. Han drog ut stolen och satte sig ner. Lutade ena armbågen mot bordet. Den andra bakåt mot stolsryggen. Satte upp fingret i en gest mot bartendern som nästan osynligt skakade på huvudet. Han suckade och hällde upp öl i ett glas och kom ut med det till Josh. 

”Where are you from?” Jag svarade Sverige. ”That’s far” sa han då. Sen var det tyst en stund och bartendern kastade en nyckelknippa till Josh och gick ut genom en dörr bakom disken. Han tittade på mig men sa ingenting. ”Jag måste få vara i musik”, sa jag sen. Jag grät. Han satt kvar. Nu går han snart, tänkte jag. Men jag sitter här. Den här stunden kommer jag att minnas för evigt, tänkte jag. 

”It’s ok to cry, you know. It’s ok”. Jag fortsatte att gråta. ”What’s your name?” Han lutade sig framåt mot mig. ”Lena”, sa jag. Han upprepade det flera gånger i olika tonfall, med olika längd på e:et. När han sa mitt namn sådär många gånger blev jag så medveten om mig själv. Jag slutade gråta. 

 En ljusblå Chevrolet Impala stannade utanför baren och hans bandkompisar knackade på dörren, sedan öppnade de den och ropade hans namn. Han reste sig, tog nycklarna och sträckte ut sin arm. ”Are you coming, Lena?” Jag gick ut med Josh genom dörren. Han låste den och öppnade sedan bildörren åt mig.

Drömsemestern

 De svängde in med bilen på en stor parkering. Byggnaden var låg med fyrkantiga fönster och platt tak. En brun dörr med glasruta i ledde in till receptionen. De bar in sina ryggsäckar, plastpåsar och IKEA-kassar genom vandrarhemsdörren. 

 Korridorer med plastmattor på golven, bruna och beiga släta dörrar som släppte igenom varje litet ljud, lysrör i taket förutom i receptionen där det istället hängde fyrkantiga trälampor i något rutnätsmönster. 

 De fick ringa i en klocka för att få checka in. Efter några minuter kom en kort kvinna med ljust, stripigt hår med tunna tofflor på fötterna. Den sista rökpusten pyste ut när hon hälsade dem välkomna. Hon letade med sitt nagellacksbestrukna finger i bokningsjournalen efter deras namn.

 – Familjen Hansson? sa hon och tittade sig omkring som om det fanns flera familjer att välja bland i rummet. Hon gav lämnade ut nyckeln och gick före till det hörnrum som hon sa att de skulle få.

 Ett hörnrum, kanske med ljus från två håll? Både morgonljus och kvällssol? Johanna föreställde sig ett rum med ett fönster på glänt, en gardin som svajade i brisen och där utanför en trädgård med prunkande buskar, träd och gräs, kanske en fågel som spelade och fjärilar som flög från den ena färgglada blomman till den andra.

 Rummet var stort med två våningssängar, ett runt bord med fyra stolar, ett pentry och ett stort fönster utan gardiner. Receptionisten gick fram och drog ner persiennen.

 – Så att ni inte behöver störas av ljuset, sa hon och tryckte på strömbrytaren så att lysröret i taket började knastra och blinka.

 Pappan och mamman började packa upp maten i köksdelen, ställde in mellanmjölken i kylen, makaronerna och fiskbullarna i skåpet. Mamman tog fram några limpbrödskivor, bredde på margarin och lade på fyra olika fat.

 – Saft eller mjölk? frågade hon sin familj. Johanna tog ett bett av mackan och tittade ut genom de glipor som lämnats öppna i persiennen.

Utdrag ur ett manus

Utdrag ur ett manus, en text som jag måste arbeta om eftersom den är skriven i ett allvetande perspektiv och det övriga manuset är skrivet i tredje person:

 "På en av naturens under upplyst plats möttes de tre människorna för första gången. Det kändes för dem precis som om de hade träffats förut, de kastade sig förbi de faser som vanligtvis krävs för att lära känna en ny människa: Närmandet, analyserandet, kategoriserandet och placerandet i rätt fack, för att sedan, när personen definierats och trätt fram inför den andre, lämna de där första försöken att förstå sig på den nya bekantskapen och vila i den trygghet som kan uppstå när någon börjar kännas bekant. 
 Men för de tre personerna i gläntan i skogen krävdes inte mer än några inledande fraser för att komma bortom det som kan ta dagar, veckor och månader. De pratade och avbröt varandra, ivriga att få höra det som de tyckte borde vara självklart för dem att veta om varandra. Berättade om sina familjer, barndomen, drömmar och längtan och de fick om den nye mannen veta att han hette Niels Rathke, kom från Tyskland och hade ärvt sin mormors gård i närheten av byn och att han kommit för att undersöka i vilket skick gården var. 
 De fick också veta att han hade börjat trivas i det gamla huset och hade för avsikt att stanna en längre tid. De tyckte att de måste ses snart igen och bestämde att Niels skulle komma och hämta dem några dagar efter begravningen för att visa dem sin gård." 

En jul på 80-talet

Och det luktade äpple av mitt nya schampo från Yves Rocher. En plastflaska med en kork i röd plast som såg ut som ett äpple. Det var varmt i duschrummet utanför bastun, men jag gillade inte munstycket som sprutade ut vattnet så hårt och oregelbundet. På golvet låg trätrall och det luktade fuktiga plankor och torrt trä från bastun. 

 I köket satt morfar på sin kökssoffa och väntade på döden. Den skulle komma. Kanske inte just då i decembermörkret men den stod och lurade vid husknuten. Kanske till våren, eller nästa. Då skulle allt vara slut, och livet blev inte som han önskade men det blev ett liv i alla fall, med många barn och barnbarn. Vi var som små figurer i ett dockskåp. Befolkade scenen som sattes upp många år tidigare. Ett liv där drömmar inte fick plats. En plats där önskningar inte slog in.

 I skogen på andra sidan vägen från Övertorneå fanns en bunker. Det måste varit kallt i den om vintrarna. Där fanns britsar på höjd att sova i. Hyllor för konserver. Det satt lampor i taket. Här nere behövde man inte oroa sig för att ryssen skulle se om det lyste ut genom mörkläggningsgardinerna. Här nere fanns bara mörker.

Brevet

Vi gick till brevlådan och kollade posten.

Det hängde fyra lådor på en rad i slänten

nedanför grannens hus.

Du öppnade locket och plockade fram ett kuvert.

Det var något som gjorde dig glad,

kanske lite överraskad. 
Det kändes bra.

Sen sa du något som gjorde mig osäker.

Du ville att jag skulle skriva brev till dig när jag inte var där.

När jag var hemma. Hos mig.

Jag ville inte. Men jag ville inte göra dig ledsen.

Jag sa att jag skulle.

Jag ljög.

När jag åkte hem ville jag bara glömma.

Glömma att jag alls varit borta.

Att jag slitits från det varma, trygga hemma.

Bort till oberäknelighet, förebråelser och rädsla

för att aldrig
få komma hem igen.