Drömsemestern

 De svängde in med bilen på en stor parkering. Byggnaden var låg med fyrkantiga fönster och platt tak. En brun dörr med glasruta i ledde in till receptionen. De bar in sina ryggsäckar, plastpåsar och IKEA-kassar genom vandrarhemsdörren. 

 Korridorer med plastmattor på golven, bruna och beiga släta dörrar som släppte igenom varje litet ljud, lysrör i taket förutom i receptionen där det istället hängde fyrkantiga trälampor i något rutnätsmönster. 

 De fick ringa i en klocka för att få checka in. Efter några minuter kom en kort kvinna med ljust, stripigt hår med tunna tofflor på fötterna. Den sista rökpusten pyste ut när hon hälsade dem välkomna. Hon letade med sitt nagellacksbestrukna finger i bokningsjournalen efter deras namn.

 – Familjen Hansson? sa hon och tittade sig omkring som om det fanns flera familjer att välja bland i rummet. Hon gav lämnade ut nyckeln och gick före till det hörnrum som hon sa att de skulle få.

 Ett hörnrum, kanske med ljus från två håll? Både morgonljus och kvällssol? Johanna föreställde sig ett rum med ett fönster på glänt, en gardin som svajade i brisen och där utanför en trädgård med prunkande buskar, träd och gräs, kanske en fågel som spelade och fjärilar som flög från den ena färgglada blomman till den andra.

 Rummet var stort med två våningssängar, ett runt bord med fyra stolar, ett pentry och ett stort fönster utan gardiner. Receptionisten gick fram och drog ner persiennen.

 – Så att ni inte behöver störas av ljuset, sa hon och tryckte på strömbrytaren så att lysröret i taket började knastra och blinka.

 Pappan och mamman började packa upp maten i köksdelen, ställde in mellanmjölken i kylen, makaronerna och fiskbullarna i skåpet. Mamman tog fram några limpbrödskivor, bredde på margarin och lade på fyra olika fat.

 – Saft eller mjölk? frågade hon sin familj. Johanna tog ett bett av mackan och tittade ut genom de glipor som lämnats öppna i persiennen.