tisdag 29 mars 2011

Sköna maj, välkommen!

De stora ekarnas siluetter är nakna mot den krispiga, ljusblå vårhimlen. Det är kväll, men ändå ljust. Våren har segrat över vintern ännu en gång, fast det kändes så omöjligt för en kort tid sedan.

Vid ån har människorna samlats. För första gången på länge står de utomhus tillsammans. Utan att frysa. Snart tänds elden, medan solen håller på att gå ner. Den målar ett mjukt ljus i människornas ansikten. Deras ögon är levande. De andas in den friska, milda luften. Som om de inte riktigt kunnat andas på flera månader.

I deras inre ett vemod när ljuset börjar sticka i den kompakta matta som mörkret skapat, de måste våga, låta det nya få fäste. Måste våga låta det som smärtar komma upp till ytan, för att sedan försvinna.

måndag 7 mars 2011

Nu

Det är annorlunda nu. När vi dansar tillsammans. Hon är med dig hela tiden, sa han. Du håller din hand över mig. Gör broar över vatten, över avgrunder. Sveper in det bitterkalla i varmt ljus. Spelar en låt för mig hela tiden i mitt huvud. Med olika teman för varje stund. Du målar tavlor jag kan titta på när huvudet är tomt och grått.

Något har lossnat. Den stora tunga biten, den jag försökte hålla fast dig i. Likt ett klot i universum som löses upp helt plötsligt är den borta nu. Som dina svulster försvann när du gick iväg, så har också nu den stora tunga biten försvunnit för mig.

Nu kan jag följa med dig, vi kan hålla i varandras händer. Ingenting bromsar mig. Du kan ha på dig din långa klänning och jag tar min kjol med svall längs benen. Med solen i ryggen och gräset upp till knäna springer vi över glittrande sommarängar.

söndag 6 mars 2011

Återseendet

Jag ser dig igen. Jag stryker dig över håret.
Så som jag längtat efter att göra. Under alla år då du varit borta.

Du ser på mig med dina rådjursögon. Nu är du tillbaka.
Mycket vatten har runnit. Under broarna i mitt liv.
Jag försöker minnas, var jag var när du försvann.
Ja visst ja, jag tänkte. Att du bara skulle vara borta en stund.
Som om din kropp skulle dö, och efter en kort tid, födas på nytt.
Att din nya inkarnation skulle finnas här, mitt ibland oss.

Du behövdes i andra dimensioner. Så sa du.
Jag kan inte föreställa mig var du är nu.
Vem du pratar med. Vad du säger. Om du minns mig.
Finns det vi hade kvar? Eller är jag det enda vittnet i världen till allt
som sades, allt som utspelade sig mellan våra fyra ögon?