Du

Jag kunde inte stanna upp och andas som du. Jag kunde inte sitta ner och ta in stunden, låta det där vackra och oändliga få fäste i mig. Jag skyndade vidare, irriterad på dig som alltid tog det lugnt och gjorde allting med eftertanke. Jag var rädd. Rädd för att det där stora, oändliga skulle sluka mig. Rädd för att det ljusa ljuset skulle lysa igenom mig, bränna mina sköra sidor som solen äter sig igenom en tidning i ett bilfönster. Rädd för att den blå skyn skulle föra mig långt från den lilla fläck där jag var trygg. Rädd för att inte få plats i det oändliga. Hade ju så mycket mer att göra, skyndade iväg.

Du har lämnat mig med så många frågor, du tycker att jag själv ska hitta svaren. Jag snurrar omkring i cirklar jag behöver din vägledning, jag behöver ditt lugn.

Du har fått en plats men jag vet att du inte är där. Du vill bara att vi ska ha nånstans dit vi kan gå och gråta och minnas dig. Det skulle vara en vacker plats för du vill att vi ska minnas det vackra i livet fast att du inte är kvar. Du vill förena oss. Du vill att vi ska mötas, ta varandras händer och vara vänner.

Jag vill ha svar. Jag vill se dig, jag vill veta var du är, vad du gör, varför du försvann.

Du var så stor jag har inte förstått hur stor ännu. Du ville vara vid havet, vid det oändliga havet som sträcker sig runt hela jorden, det som glittrar i solen, det som stormar av ilska och det som vaggar till ro.