Solen lyser. Återigen lyser solen. Golvet är mjukt. De breda
ljusa brädorna är snälla mot fötterna. På bänkarna ligger tvålar, burkar med
skönhet, vackra papper. Ute strålar försommaren, stolt och hoppfull. Dörren är
öppen. Två steg ner för stentrappan och där är den långa breda grusgången som
leder in i parken. Längst bort syns ljuset bryta igenom den täta grönskan. Men vi
går där under det gröna taket, springer in och ut ur de öppna husen, de som
vill visa något som varit. Någon sitter på en veranda och låtsas vara i det
gamla. Kanske ville komma bort en stund, andas den magiska luften. En bit
härifrån går den stora vägen. Men den vet vi ingenting om just i detta nu. En bowlingbana
utan väggar i gräset. Käglorna i trä står kvar. Ett minne, har jag varit här
förut? Jag vill hålla fast i den lilla. Så att hon inte försvinner.
