Jag satte mig utmattad ner på golvet och såg på solnedgången. Siri hade somnat sent. Klockan var tio på kvällen. Gustav satt där nere. Den röda solen färgade moltussarna gyllene på himlen. Hela rummet fylldes av ljus och allt var för en stund helt stilla.
Jag tog bilen och körde upp mot Kinnekulle, till utsiktsplatsen på västsidan, bara några minuter från vårt hus. Det var fullt med folk där. Husvagnar, det pratades och stojades. Kunde de inte vara tysta? Stängde av allt runtom och försökte ta in solen. Det såg precis ut så som en konstnär en gång målad. Jag tror det var Munch. Jag har aldrig förstått att en sjunkande sol kan se ut som en människogestalt, med solen som huvud och speglingen i vattnet som kroppen.
Det finns en sträcka på vägen tillbaka som är väldigt speciell. Kanske inte för någon annan men varje gång jag åker förbi där sommartid drabbas jag av någonting. Det är prcis innan vägen börjar rulla neråt, mot Hällekis. Träden bildar en skyddande vägg med sina kronor. Ingen vind blåser där. Skogens friskhet sveper förbi i små pustar. Det jag känner där måste vara total lycka. Det börjar vibrera inom mig. Känslan av att vara en del av någonting större bubblar i mitt bröst. Luften renar min kropp och själ, jag känner mig ny. Det sägs att man kan köpa glädje för pengar. Men lycka kan inte köpas. Det är något som man upplever inuti. Jag kan inte på något sätt kontrollera vad som händer inom mig när jag befinner mig där på vägen. Jag är bara väldigt glad att jag får uppleva det. Det känns som att "här är jag hemma. Just nu i denna stund är jag hemma."
tisdag 22 juni 2010
måndag 7 juni 2010
En bild av döden
Jag gjorde en gång en bild när jag gick fotolinjen på gymnasiet. Jag och en vän hade varit i Prag. Hotellet var en gammal flodbåt. Fönstren såg ut som de på tåg. Runda i kanterna, solkiga och med damm mellan de dubbla glasen. Jag var arton år. Jag hoppade mellan sängen och hallen för att undvika den blåa heltäckningsmattan på golvet. Vi öppnade fönstret och såg ut över Moldau och Gamla staden. En flock med änder simmade alldeles nära båten. Jag sökte efter motiv som sa något mer. Som hade flera bottnar. Vi stängde fönstret. En plastflaska med vatten stod på bordet. Jag tog upp kameran och knäppte en bild. Det var längesen, man kunde inte se hur det blev förrän en vecka senare i fotolabbet.
Vi skulle fota döden. Jag visste inget om döden. Jag hade ingen relation till döden. Jag tyckte det var pretentiöst, uttjatat. Jag ville något mer. Min svartvita bild som dominerades av ett mörkt hotellrum där man kan urskilja något som liknar ett tågfönster fick bli min döden-bild. Utanför fönstret kan man som i en dröm ana en gammal stenvalvsbro över en flod, siluetter av höga hus och i förgrunden en mjukt målad flaska med vatten.
Min lärare verkade imponerad. I alla fall tagen, förvånad. Som att jag slängt något i ansiktet på honom. Det kändes som att jag borde varit äldre än arton för att säga att ”detta är min bild av döden, livet är som en resa man ser ut på från sitt tågfönster”. Jag hittade bara på. Jag tyckte det lät bra.
Jag har mött döden i detta livet. Och känslan som den lämnade i mig får mig att återvända till bilden. Det är känslan av att se på allt på avstånd. Att sitta i den dova stillheten, och därute lyser solen. Jag är mittemellan. Mitt emellan det mörka därinne och det ljusa där ute. Jag vet inte vilket som är vilket. Men inget av det skrämmer mig. Men jag undrar. Om jag kommer att leva med denna känsla resten av livet? Vad är min uppgift på jorden och varför skulle hon dö? Varför fick jag ha henne så nära i 28 år och nu finns hon inte alls? Var är hon och får vi ses igen?
Det är någon som sätter på ljudet på en av Siris barnböcker fast att ingen är där. Det var någon som fick min dator att spela en låt som jag aldrig hört förut. ”Don’t you worry ’bout a thing” sjöng en okänd röst plötsligt. Det är någon som fladdrar förbi i ögonvrån utanför dörren. Som att någon vill komma in men inte vill störa. Du kanske finns kvar någonstans. Du kanske ser mig nu.
Jag tänker på när vi åkte tåg. Ut i Europa. Till varandra. Hem igen. Kors och tvärs i landet. Jag saknar dig så mycket.
Vi skulle fota döden. Jag visste inget om döden. Jag hade ingen relation till döden. Jag tyckte det var pretentiöst, uttjatat. Jag ville något mer. Min svartvita bild som dominerades av ett mörkt hotellrum där man kan urskilja något som liknar ett tågfönster fick bli min döden-bild. Utanför fönstret kan man som i en dröm ana en gammal stenvalvsbro över en flod, siluetter av höga hus och i förgrunden en mjukt målad flaska med vatten.
Min lärare verkade imponerad. I alla fall tagen, förvånad. Som att jag slängt något i ansiktet på honom. Det kändes som att jag borde varit äldre än arton för att säga att ”detta är min bild av döden, livet är som en resa man ser ut på från sitt tågfönster”. Jag hittade bara på. Jag tyckte det lät bra.
Jag har mött döden i detta livet. Och känslan som den lämnade i mig får mig att återvända till bilden. Det är känslan av att se på allt på avstånd. Att sitta i den dova stillheten, och därute lyser solen. Jag är mittemellan. Mitt emellan det mörka därinne och det ljusa där ute. Jag vet inte vilket som är vilket. Men inget av det skrämmer mig. Men jag undrar. Om jag kommer att leva med denna känsla resten av livet? Vad är min uppgift på jorden och varför skulle hon dö? Varför fick jag ha henne så nära i 28 år och nu finns hon inte alls? Var är hon och får vi ses igen?
Det är någon som sätter på ljudet på en av Siris barnböcker fast att ingen är där. Det var någon som fick min dator att spela en låt som jag aldrig hört förut. ”Don’t you worry ’bout a thing” sjöng en okänd röst plötsligt. Det är någon som fladdrar förbi i ögonvrån utanför dörren. Som att någon vill komma in men inte vill störa. Du kanske finns kvar någonstans. Du kanske ser mig nu.
Jag tänker på när vi åkte tåg. Ut i Europa. Till varandra. Hem igen. Kors och tvärs i landet. Jag saknar dig så mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)