Dörren har varit blå, färgen är nästan bortflagnad efter många år i direkt solljus.
Trots att färgen är så dålig är dörren väl förseglad. Träet är tjockt, inga springor skvallrar om vad som döljer sig innanför. Ett stenblock nedanför tröskeln tjänar som trappsteg. Vid sidorna växer gräset sig yvigt precis som det vill.
Framför har det en gång varit fullt med grus, nu finns endast lite småsten kvar på en kompakt, ljus jord. Allför många passerande fötter har sparkat bort det som en gång så mödosamt forslats dit.
Från grustaget, i plåthinkar, upp på hästkärran, ut på vägen, in i skogen, förbi åkrarna, längs med sjön, upp för kullen, in på gården, bort till uthuset som precis stod färdigt, och till sist utlagt framför dörren och stenblocket som tjänade som trappa.
Nu bränner solen genom färgen på det härdiga träet. Bränner ett hål rakt igenom.
